Neil Young & Crazy Horse: Re-ac-tor (1981)

En gång i en tid för länge sedan fanns det ett radioprogram som hette Ny Våg med trummisen Jonas Almqvist som programledare. De spelade mestadels svensk punk och liknande och man satt klistrad varje onsdag med kassettbandspelaren redo. Men en dag spelade de någonting helt annat. Minnesbilden är kristallklar som om det var igår. En ursinnig gitarrmassa dundrar ut ur radion, högt som ett flygplan som kraschar, samtidigt som någon med lite för gäll röst skriker ”I keep hearing shots” över en kakafoni av skottsalvor, kulsprutor och gitarrsolon. Till skillnad från de flesta av sina generationskamrater hade Neil Young inte bara överlevt punken utan även anammat den. Att han vid den här tiden spelades i radion bredvid Hela Huset Skakar och Herr Marmelad & Hans Skorpor var inte helt jättekonstigt. Okej då, kanske lite konstigt.
     Låten Shots ligger på skivan Re-ac-tor som kom 1981 och ironiskt nog var det ursprungligen en akustisk låt som blev över från skivan Rust Never Sleeps 1979. Låten föll i glömska men när det var dags att kalla in Crazy Horse igen dammade man alltså av låten igen. Re-ac-tor är en skiva illa ansedd av många, men jag har faktiskt väldigt svårt att förstå detta. Det beror i alla fall inte på dåliga låtar. Skivans dåliga rykte får nog snarare tillskrivas det faktum att den kom vid alldeles fel tillfälle. 1981 hade Neil tagit en timeout från turnerandet och var fullt upptagen med att ta hand om sin handikappade son som krävde full uppmärksamhet. Musiken blev för Neil en frizon och en ventil och han experimenterade ohämmat på nätterna i sin hemmastudio vilket togs till sin spets på den elektroniska skivan Trans 1982. Skivbolaget satsade hårt på Re-ac-tor men eftersom artisten själv inte tänkte turnera eller göra någon som helst promotion för skivan så gick det som det gick. Den floppade. Stenhårt.
     Men Re-ac-tor är en skiva jag krampaktigt tänker hålla fast vid till tidens ände. För mig är det t.o.m en av Neil Youngs bästa skivor. Jag gillar allting, även det skitfula röda omslaget. Musiken är spretig och elektrisk garagerock för hela slanten, inte en akustisk gitarr i sikte. Låtmaterialet håller genomgående hög klass och flera låtar har faktiskt återkommit med jämna mellanrum under årens lopp, vilket är mer än vad man kan säga om låtar från de andra skivorna från samma period. Både Motor City och Southern Pacific spelades flitigt på 80-talet (båda är dessutom med på liveskivan A Treasure) och den sistnämnda igen under solokonserterna på 90-talet. Även Opera Star och Surfer Joe & Moe the Sleaze dyker fortfarande upp ibland när man minst anar det. Shots har dock aldrig spelats live sedan 1978.
     Enda gången man undrar hur det står till med Pappa Neil är i låten T-Bone. Texten består endast av raden "Got mashed potato, ain't got no t-bone" som upprepas i oändlighet över ett enformigt riff. Men det är ju så det är. Det finns alltid en rejäl vovve på varje skiva Neil Young släpper ifrån sig. Bara av det skälet älskar vi ju honom ännu mer.