När man först ser låtlistan ser det inte så lockande ut, mestadels gammal rock’n’roll, men Winter och vapendragaren Rick Derringer skruvar upp ljudnivån till elva och krämar på så att skosulorna lossnar. Det börjar tämligen behärskat med att trummisen Bobby Caldwell hamrar igång en Good Morning Little Schoolgirl med väldigt snyggt sammanflätade gitarrer. Sedan följer lite blues i John Lee Hookers It’s My Own Fault innan man kastar sig ut i en version av Jumpin’ Jack Flash så obarmhärtig att den får originalet att framstå som tandlös. Därefter får vi skivans höjdpunkt, ett färgstarkt medley bestående av Great Balls of Fire, Long Tall Sally och Whole Lotta Shakin’. Hårdare blir det inte, sedan får Jerry Lee säga vad han vill. Gitarrerna låter som om de fastnat i flismaskinen och Winter mera skäller än sjunger när han uppmanar publiken att skaka loss. Oslagbart bra.
Johnny Winters paradnummer vid den här tiden, både här och på Woodstock-festivalen några år tidigare, var annars den egna Mean Town Blues där hans häpnadsväckande fingerfärdigheter på slide firar stora triumfer. Det sägs annars att det var Rick Derringer som en gång inspirerade Duane Allman till att börja spela slidegitarr. Eller det är han själv som säger det, men antagligen lärde han också Winter ett och annat. Eller om det var tvärtom. Det sägs också att Winter och Derringer var snorhöga på kokain när den här skivan spelades in. Slutligen deklarerar man iallafall, utifall vi skulle ha missat det tidigare, att det är dags för rock’n’roll och piskar ut Johnny Be Goode så det slår lock för öronen. Sedan är det slut. Publiken är fri att gå hem, måhända helt och hållet döva men garanterat lyckliga och glada över att ha bevittnat en en klassisk spelning med en gitarrist eller två i sina livs former.
Det mesta Johnny Winter spelade in under första hälften av 70-talet håller hög och hård klass och tillsammans med brorsan Edgar spelade han in ytterligare en liveskiva, Together, som också innehåller mestadels covers på gammal rock'n'roll, blues och soul. Den är förstås bra den också, men inte alls lika explosiv och livsfarlig som Johnny Winter And Live.
