Men ingen kan ta ifrån Coe hans vidunderliga låtskatt. Det råder ingen tvekan om att Coe, om han spelat ut sina kort rätt från början, hade kunnat bli lika stor som sin förebild Merle Haggard. Hans tre första skivor på Columbia Records tillhör outlaw-countryns högst aktade, fulla av numera klassiska countrylåtar som Jody Like a Melody och You Never Even Called Me by My Name. Men i takt med att de kommersiella framgångarna uteblev så blev skivorna mer och mer bittra och mörka. Och ingen skiva är mörkare än den hänsynslöst självutlämnande Human Emotions. Ingen skiva är heller bättre.
Human Emotions spelades in mitt under en uppslitande skilsmässa och alla låtarna cirkulerar runt det. Skivan består urpsrungligen av två sidor, ”Happy side” och ”Su-i-side”, temat är svek och otrohet och på omslagets baksida finns ett öppet brev till ex-hustrun. Men mellan grymheterna ryms också några av karriärens bästa låtar, speciellt på skivans första sida (happy side), som är skriven innan äktenskapet kraschade. Låtar som Would You Lay with Me (In a Field of Stone), If This is Just a Game, You Can Count on Me och Mississippi River Queen. Samtliga låtar på första sidan håller hög klass. Coe sjunger med värme, känsla och värdighet och produktionen signerad legendariske Billy Sherrill sprudlar av energi och inspiration. Bland musikerna märks bl.a Reggie Young, Pete Drake och Hargus "Pig" Robbins.
Det är när vi vänder på skivan som det händer saker. Tempot saktas ner och låtarna går in i varandra så att det nästan blir en enda lång låt. En enda lång resa rakt ner i avgrunden. Här pratar vi totalmörker och låtar som (She Finally Crossed Over) Love's Cheating Line och titellåten, Human Emotions, där Coe med söndersmulat hjärta beskriver hur hans hustru packar väskan och lämnar honom för hans bästa vän. Whiskey and Women och Jack Daniels if You Please följer och man kan ana åt vilket håll det är på väg. Eller inte. Skivan exploderar i den hårt rockande Suicide där Coe till slut skjuter ihjäl hustrun så att blodet skvätter över väggarna. ”She called out my name just before she died, she swore she loved me and I almost cried.” På omslagets baksida finns också en bild av en gravsten med texten ”This love is dead”.
Är detta verkligen underhållande? Jo, det är det faktiskt. På något märkligt sätt är det ju det. Coe vältrar sig i sin egen olycka med sådan ohämmad entusiasm och allt är så totalt hopplöst och svart att man till slut ger upp och istället hojtar med i refrängerna. Human Emotions är en strålande skiva, mästerlig rent av. Här skulle man sålunda kunna säga någonting om konstnärer och lidande, men det gör vi inte. Är det Coes bästa skiva? Kanske inte. Coes bästa är alltid en samling med hans bästa låtar från hela karriären, men Human Emotions har fler låtar än någon annan skiva som platsar på en sådan samling. Jack Daniels, if you please!!
