Det är en märklig skiva. Speciellt om man förväntar sig rymddräkter och trudeluttig instrumentalmusik. Här är det utsvängda byxor och ruffigt 70-tal. Låtmaterialet är dessutom anmärkningsvärt publikfriande. Men det börjar bra. Först en presentation av Spotnicks på tyska. Sedan introt till The Doobie Brothers Long Train Running som går över till en helt magnifik version av temat till filmen For a Few Dollars More. Sedan blir det konstigare. Bosse Winberg försöker sig på Allman Brothers Jessica och det fungerar ju inte alls eftersom Bosse inte på långa vägar är lika flyhänt som Dickey Betts och har dessutom inte samma fallenhet för country och sving. Det blir sålunda väldigt stelt och förvirrande, även om det såklart är välspelat. Inte heller What's Going On fungerar speciellt bra. Ingen är ju heller intresserad av att höra låtar med sång på en Spotnicks-konsert, så de instrumentala låtarna går hem bättre, inte helt oväntat. Speciellt Hernandos Hideway, men även If You Could Read My Mind, Tinta Verde, Diamonds och Wildwood Flower är utmärkta. Det fina med Spotnicks är ju annars att allting låter som Spotnicks oavsett vem som skrivit eller spelat in det ursprungligen. Det går liksom inte att ta miste på soundet. The sound of Spotnicks are Spotnicks, som någon sade. Mot slutet spelas hela Long Train Coming.
På skivomslaget poserar gruppen på rad. Sex gitarrister i jeansuniformer. Jag har ingen aning om ifall skivan finns på cd.
