Live at Leeds spelades in på universitetet i Leeds på Alla hjärtans dag 1970. Egentligen hade The Who planerat att pussla ihop skivan från en mängd inspelade konserter från den senaste turnén men Pete Townshend, den drivande kraften som vanligt, orkade inte gå igenom alla inspelningar. Så han bokade snabbt två nya kvällar i Leeds och Hull, bära eller brista. Det visade sig sedan att inspelningen från Hull inte gick att använda, så Townshend mixade hela skivan klar från Leeds. För att markera att musiken talar för sig själv begåvades verket sedan med historiens hårdaste skivomslag. Det ser ut som en bootleg, tomt sånär som på en stämpel med skivans namn i ena hörnet.
Den ursprungliga vinyl-versionen av Live at Leeds innehöll bara sex låtar. På senare cd-utgåvor har skivan utökats med flera låtar, Tommy och rubbet som framfördes, men det är förstås den sex låtar långa versionen som gör störst intryck. Det behövs inte mer. Egentligen behövs bara inledningen på Young Man Blues för att man ska vara helt såld och fastnaglad på väggen. När Roger Daltrey vrider ur sig ”A young man, he ain’t got nothing in the world these days” och bas och gitarr träffar som en snyting mitt på näsan under tiden som Keith Moon låter som att han håller på att slå ihjäl någon. Sedan fyller man på med superpotenta versioner av Substitute, Summertime Blues och Shakin’ All Over innan det är dags för låten som kommit att definiera The Who. My Generation. Hela 15 minuter av den. Och om någon har fått för sig att Keith Moon vid den här tidpunkten inte var världens bästa rocktrummis så har någon inte hört avslutande Magic Bus. Det hinner förvisso gå tre minuter innan Moon vaknar, men när han gör det river han ner hela byggnaden med sitt explosiva fyrverkeri till trumspel.
Det har skrivits många hyllmeter litteratur om Live at Leeds och det är inte mycket man kan tillägga. Är det historiens bästa liveskiva? Jag vet inte. Jag tror att två bröder Allman från Macon i Georgia isåfall skulle ha vissa invändningar mot det. Men jag vet iallafall att Pete Townshend må vara världens minst opretentiösa artist, men han har en ganska bra idé om hur rock’n’roll ska spelas. Den ska spelas som på Live at Leeds.
