lördag 16 september 2017

Bad Company: Bad Company (1974)

Det går inte att förneka. Can't Get Enough är en sjuhelvetes låt. Det är en av de där omedelbara låtarna som måste ha känts som en jackpot redan vid första ackordet i replokalen. En sådan som biter sig fast och vägrar släppa taget. Det var helt enkelt omöjligt att låten inte skulle bli en hit. Och det blev den ju.
    Jag hade egentligen tänkt skriva mycket mer om den här skivan. Om att den idag sålt platina fem gånger om. Om hur fantastiskt bra sångare Paul Rodgers var, är och alltid kommer att vara. Om klassiska låtar som Rock Steady, Movin' On och Ready for Love. Jag hade tänkt skriva om allt det, men jag tappade lusten. Det behövs ju inte. Alla vet det redan. Låt oss istället klämma i allihopa tillsammans: I CAN'T GET ENOUGH OF YOUR LOVE!


fredag 18 augusti 2017

John Mayall & The Bluesbreakers : Diary of a Band vol 1 & 2 (1967)

1967 ville skivbolaget Decca att John Mayall och hans Bluesbreakers skulle spela in en liveskiva. Det ville ju Mayall inte alls, men han fann sig och gjorde det på sitt sätt. Resultatet är ett märkligt collage av musik och dialog.
    En bekant anklagade mig en gång för att ju sämre det låter desto mer gillar jag det. Det är förstås klart överdrivet. Men inte helt osant. Och jag gillar Diary of a Band. Det låter som en medioker bootleg med sången djupt begravd under instrumenten. Och det är väldigt mycket skräp mellan höjdpunkterna. Soul of a Short Fat Man är t.ex inte ens en låt utan ett trumsolo av Keef Hartley med häcklande kommentarer från de övriga musikerna som står vid sidan om. Sådant är ju roligt. Och vid en av konserterna som spelades in var man av kontraktsskäl tvungna att avsluta med God Save the Queen, så man improviserade fram en variant som inte liknar någonting annat. Efteråt skrattar alla.
    Men det är inte bara roligt. Det är också väldigt mycket som är bra på riktigt. Bluesbreakers var ju en orkester som spelade blues och blues är vad man får. Trygg och smutsig blues med fötterna i jazz. Skivan inleder med en improviserad Blood on the Night, inspirerad av att basisten Paul Williams fått stryk av någon i publiken precis innan de gick upp på scenen. Gitaristen i Bluesbreakers var här en ung Mick Taylor och man förstår förstås varför den killen plockades upp av The Rolling Stones några skivor senare. Hans gitarrspel i My Own Fault är sagolikt bra. Man river också av prickfria versioner av I Can't Quit You Baby, Help Me och Blues in B flat.
    Diary of a Band gavs ursprungligen ut som två separata skivor, volym 1 och 2, senare som en dubbelskiva. Jag vet inte vilken volym som egentligen är bäst, kanske den första. Eller kanske båda. Båda är nog bäst, så köp dubbeln.

måndag 17 juli 2017

Neil Young: Time Fades Away (1973)

Time Fades Away var en av mina första Neil Young-skivor. En kamrat hade den på extra risig vinyl som jag spelade in på kassett med knaster och allt. Detta har medfört att jag har vant mig vid att det knastrar till extra högt på vissa ställen, så till den grad att jag hajar till om det inte gör det. Dessvärre lär det inte bli så mycket bättre. Skivan finns fortfarande inte officiellt på cd efter beslut från Neil själv. Det är snudd på kriminellt, eftersom det bara gynnar alla skivpirater som inte är sena med att prångla ut olyssningsbara hemmagjorda cd-skivor. Det är skamligt också eftersom Time Fades Away är en av de bästa skivorna Neil Young har gjort.
     USA-turnén 1973 var Neil Youngs första egna arenaturné och det började bra. Gitaristen Danny Whitten dog av en överdos redan på repetionerna innan turnén och övriga i turnébandet gick ut i strejk för att de ville ha mer betalt. Musiker fick bytas ut, Neil var på uselt humör från första stund till sista och David Crosby och Graham Nash fick kallas in som extra vokala resurser när Neil så småningom också tappade rösten. Allt detta hörs på den här skivan. Har man hört en del bootlegs från turnén så vet man att inte alla spelningar var katastrofala, tvärtom så var det en kommersiell framgång, men Neil har ju som vanligt valt att inte plocka med någonting av det. Att ge ut någon uppföljare till succéskivan Harvest fanns förstås inte på kartan. Time Fades Away består bara av helt nya låtar i blodiga och påträngande versioner fulla av ilska och frustration. För de som väntade sig mer av Harvest och Heart of Gold måste Time Fades Away ha känts som en spark rätt i skallen.
     Neil går ut hårt med orden ”Fourteen junkies too weak to work” och sedan trummar dekadansen på. Det är rå och oborstad garagecountry med pedalsteel och piano långt fram i ljudbilden. Bandet Stray Gators, med den vresige pianisten Jack Nitzsche i spetsen, är stundtals rejält svajjigt men gör sitt bästa för att följa efter en oberäknelig sångare som spottar ur sig en Yonder Stands the Sinner så att gitarrsträngarna ryker och rösten spricker. Den bästa och mest kända låten är Don’t Be Denied, en av ovanligt många referenser till uppväxten i Kanada, där vapendragaren Ben Keth spelar moloken pedal-steel så att man får gåshud. När man avslutningsvis kungör Last Dance känns det verkligen precis så. Time to go. No time left to say goodbye. När rundgången ebbar ut är Neil redan på väg mot någonting helt annat.
     Mitt i alltsammans finns tre pianoballader inkvoterade - Journey Through the Past, Love in Mind och The Bridge. Jag ska erkänna att jag vanligtvis brukar hoppa över dessa, inte för att de är dåliga utan helt enkelt för att jag inte känner att de passar in i den högljudda och apokalyptiska omgivingen. Ytterligare en låt, en dånande elektrisk Last Trip to Tulsa, fick inte plats och placerades på singelbaksidor.
     Neil Young själv har sagt många gånger att Time Fades Away är den sämsta skivan han har gjort. Det är förstås en överdrift men en förståelig reaktion. Skivan markerade början på det som fans brukar kalla för Neil Youngs "mörka period" och är en osminkad och uppriktig dokumentation över var Neil befann sig precis just då, i början av 1973. Det är inte snyggt och det är inte vackert men som tidsdokument är Time Fades Away omistlig och alldeles alldeles nödvändig.

lördag 24 juni 2017

Linda Ronstadt: Greatest Hits 1 & 2 (1976/80)

Tidningen Rolling Stone skrev en gång i en recension av Linda Ronstadts andra skiva att det där med countryrock ju var en angenäm överraskning. Det säger så klart en hel del om Rolling Stone men också om att det inte alltid har varit lika självklart som det är idag att blanda rock och pop med country. Linda Ronstadt från Tuscon i Arizona anses väl idag också vara en av pionjärerna i den genren, countryrock, kanske inte minst för att hennes handplockade kompmusiker senare bildade gruppen Eagles. Dessutom sålde hon skivor. Jättemånga.
    Under hela 70-talet gav Linda Ronstadt ut en lång rad framgångsrika skivor som t.ex Heart Like a Wheel och Hasten Down the Wind. Vilken som är bäst och vilken man ska ha, om man inte har någon alls, är lite hugget som stucket, de är alla bra av ungefär samma anledningar. Därför gav man 1976 ut Greatest Hits, en samling så packad med bra låtar att nästan alla andra samlingar bleknar till måsskit. Nästan alla, för fyra år senare gav man ut Greatest Hits volym 2, som är lika bra, kanske t.o.m lite bättre.
    Volym 1 innehåller 12 låtar från de första sju skivorna, vilket betyder välbekanta hits som You're No Good, Love is a Rose och Silver Threads and Golden Needles. Dessutom har man smugit in en låt inspelad med gruppen Stone Poneys, Different Drum. Så värst mycket country är det dock inte, västkustcountry och pop snarare, men allt är oklanderligt och klockrent framfört, superslickat förpackat, helt som förväntat. Lika väntat är det balladerna som brinner starkast och som sticker ut. För det är ju nämligen då som det händer saker med den där rösten från Arizona. När Ronstadt sjunger Love Has No Pride och Desperado är det som att tiden stannar upp, himlen öppnar sig och solen skiner. Livet känns begripligt och värt att leva helt enkelt.
Volym 2 är rockigare i framtoningen jämfört med den första skivan. Här har man nämligen fått med låtar från skivan Simple Dreams, som ju är en av Ronstadts mest kända, mycket tack vare en knippe supersäljande singlar som It’s so Easy, Tumbling Dice och Blue Bayou. Låtar från de mer skamlöst kommersiella men fortfarande väldigt bra skivorna Living in the USA och Mad Love står för resten av innehållet. Det är förstås mycket covers även här, men en bra låt är ju alltid en bra låt även om man har hört den tidigare. Ronstadt har ju dessutom den där kusliga förmågan att sätta sin personliga prägel på det mesta och göra låtarna till sina egna, lite som Elvis, vare sig det är Rolling Stones (Tumbling Dice), Chuck Berry (Back in the USA) eller Warren Zevon (Poor Poor Pitiful Me).
   Vad jag försöker säga med allt detta är förstås att man behöver ha båda dessa samlingar i sin ägo. På CD kan man dessutom få dem båda samlade på en enda liten skiva komplett med en fin liten bok med text och trevliga bilder.
    2011 tillkännagav Linda Ronstadt att hon drabbats av Parkinsons och sålunda blivit tvungen att lägga sången på hyllan. En av de stora, alltså verkligt stora, sångrösterna tystnade. Det suger verkligen.


fredag 23 juni 2017

Sheryl Crow: Be Myself (2017)

Det trodde man kanske inte, att tjejen med det enorma håret som 1988 sjöng duetter med Michael Jackson inför hundratusentals gallskrikande fans, fortfarande 29 år senare skulle stå på scen på egen hand och utan några som helst tecken på vägs ände. Men där fick vi. Och nu sitter man här med hennes nionde skiva och konstaterar att det är den bästa på många år. Inte illa pinkat.
    Dock, det måste man ju ändå erkänna, de senaste åren har det känts som att den gamla musiklärarinnan från Missouri har tappat lite spets och skärpa. Musiken har lite för ofta varit utslätad, trygg och ofarlig, varken hackad eller malen. Superproffsigt hantverk, javisst, men färglöst. Jag förstod heller aldrig varför det gjordes så stor grej av att förra skivan, Feels Like Home, lät som country. Det lät ju precis som det alltid har gjort, bara med en bild med cowboyhatt på baksidan. När artister dessutom säger att de ska gå tillbaka till rötterna, tillbaka till stilen på de första skivorna, så brukar man ju automatiskt dra öronen åt sig. Skivans titel (Be Myself), de svartvita omslagsbilderna och den apsnygga produktionen signerad Tchad Blake visar också att man sneglat tillbaka väldigt mycket på den andra och den tredje skivan, även om det snarare är den lekande och spontana känslan från Tuesday Night Music Club som infinner sig. Men det är ingen fara på taket. Be Myself är ingen imitation av gamla framgångar. Sheryl Crow har helt enkelt bara letat sig tillbaka hem igen efter ett antal ganska förvirrade utflykter.
    Låtarna då. Ingen skiva är bättre än sin öppningslåt, var det någon som skrev. Jag vet inte hur det är med den saken, eller vem som skrev det, kanske det bara var jag själv i en recension av Sheryl Crows andra skiva. Öppningslåten här heter iallafall Alone in the Dark och har en refräng som är omöjlig att stå emot. Och så är det med resten av skivan också. Toppenlåtarna avlöser varandra och det finns faktiskt inte någonting som gör mig besviken. Kanske är det fortfarande lite tryggt och ofarligt på vissa håll och man hade kanske önskat lite tuffare gitarrer någonstans men man kan knappast klaga när samtliga låtar sitter som en sportmössa. Strangers Again, Halfway ThereRest of Me, Alone in the Dark och Long Way Back, för att nämna några, är det bästa Sheryl Crow har spelat in på över tio år. Och, jodå, branschens bästa sångröst har hon fortfarande kvar. Ingen auto-tuning här inte.
    Favoritlåten, även om jag nästan skäms för stt säga det, är annars den smittande och trallvänliga bagatellen Woo Woo. Den ligger sist på skivan och passar nästan inte in med resten, men påminner lite om den gamla The Na-Na Song och visar kanske mer än något annat att Sheryl Crow tycker det är ganska roligt att spela in skivor igen. Synd bara att omslagsbilden är så tråkig den här gången också.