Tony Joe White: Dangerous (1983)

Hur tänkte man här egentligen? Någon verkar ha fått idén att Tony Joe White, The Swamp Fox, borde låta som Barry White och se ut som Barry Gibb från Bee Gees. Det hela känns väldigt tveksamt och jättekonstigt, speciellt när Tony Joe med sin allra djupaste sängkammarröst sjunger om att han vill se sin flickvän i raffiga underkläder, till riffet från ZZ Tops La Grange. Övriga låtar är bara menlösa och intetsägande, även om det klassiska träsksoundet från Polk Salad Annie och Rainy Night in Georgia  något sätt ändå finns där i bakgrunden. Lite farligt blir det trots allt i Swamp Rap, men den låten finns ju på de flesta samlingar med Tony Joe White som man så klart hellre skaffar.

West, Bruce & Laing: Live 'n' Kickin' (1974)

Det såg ju bra ut. På papperet. Jack Bruce från Cream. Leslie West och Corky Laing från Mountain. Hade kunnat bli en fantastisk liveskiva. Istället blev det så här. Fyra låtar. Långt trumsolo redan i första låten. En cover på Rolling Stones Play with Fire och en version av Cream-låten Politician. Inte helt dåligt men sällan speciellt roligt heller. Rockens fetaste gitarrljud blixtrar till korta stunder (The Doctor!) men det räddar knappast den här skivan från att ändå kännas ganska obehövlig. Sist ligger ett rejält sömnpiller, Powerhouse Sod, och ett oändligt bassolo av Jack Bruce. Enligt rykten spelade man även in Sunshine of Your Love och Shake My Thing för en dubbelskiva. Jaha.

Canned Heat: Live at Topanga Corral (1970)

Vad gör man om man vill ge ut en liveskiva men skivbolaget vägrar? Jo man spelar in den ändå, påstår att inspelningen är flera år gammal från en tid då man stod utan kontrakt, och ger den till ett annat skivbolag.
    Live at Topanga Corral är sålunda inte alls inspelad i Topanga 1966 utan i Kaleidoscope i Hollywood 1969. Skivan var också min första bekantskap med Canned Heat, fast under titeln Original Canned Heat, en av alla tvivelaktiga lågprisutgåvor som florerar av denna inspelning. Skivan innehåller mestadels bluescovers, så för mig var Canned Heat sålunda länge mestadels ett bluesband och det var först lite senare som jag kom i närmare kontakt med deras patenterade och friterade mix av blues, boogie och psychedelia. Men jag klagar inte. Live at Topanga Corral är fortfarande min favorit i gruppens diskografi.
    Sättningen är den klassiska. Dvs Bob "The Bear" Hite, Alan "Blind Owl" Wilson, Henry Vestine, Larry Taylor och Fito de la Parra (alltid Fito de la Parra). Den mytomspunne Blind Owl, mannen med falsettrösten (som tog livet av sig ett år senare), hamnar lite i skymundan och märks inte så mycket, men gitaristen Henry Vestine trivs uppenbarligen bättre. Lyssna på de brutala och skruvade attackerna i inledande Bullfrog Blues eller i den maniska I Wish You Would. Många säger också att den väldige The Bear var en högst ordinär sångare, men då har man inte hört honom i hans urkrafts glansdagar. Ett Canned Heat utan The Bear går inte ens att tänka sig (om man inte heter Fito de la Parra förstås).
    Förutom Bullfrog Blues, den enda egenskrivna låten, består skivan alltså helt och hållet av gamla oborstade blueslåtar, framförda med Canned Heats sedvanliga energi (och rejält med gräs). Dust My BroomI Wish You Would, Sweet Sixteen, When Things Go Wrong och I'd Rather Be the Devil. Det sägs att den över 40 minuter långa inspelningen av låten Refried Boogie, som senare hamnade på skivan Living the Blues, också hästammar från Kaleidoscope samma kväll, men det är knappast en låt som någon lyssnar på mer än en gång.
    Skivans tillkomst och historik har gjort att många inte riktigt vet om Live at Topanga Corral, och alla variationer av den med olika titlar och omslag, är en legitim skiva eller en simpel piratskiva. Tvivla icke. Det är en riktig skiva, godkänd (en gång i tiden) och producerad av Canned Heat själva, och ett måste för alla som gillar Canned Heat, även om innehållet inte bjuder på några större överraskningar.

Lucifer's Friend: Too Late to Hate (2016)

Så kom den då till slut. Lucifer's Friends första hela skiva på 35 år. Och det var värt varje minuts väntan, om man nu skulle ha väntat i 35 år. Det har inte jag, kan jag ju erkänna. För mig har Lucifer's Friend mest varit en grupp med ett särdeles opassande namn och med en sångare som senare var med i Uriah Heep. Bra men inte oumbärliga. Men häromåret hände någonting oväntat som fick allt på ända. Gruppen återförenades och spelade in fyra nya låtar för en samlingsskiva och innan man visste ordet av så stod de på en scen på Sweden Rock Festival och tog emot publikens jubel. Och nu står de alltså här, med tolv nyskrivna låtar. Och herrejösses, det är så bra att man får tårar i ögonen och gåshud över hela kroppen. Fläskig och bred hårdrock som får dagens Deep Purple och Uriah Heep att blekna till måsskit. Låtar som Demolition Man, Jokers & Fools, Tell Me WhyWhen Children Cry och Sea of Promises är så inspirerade och omtumlande i sin kraft och spelglädje att man inte kan göra annat än vågen av lycka. John Lawton har sannerligen inte tappat en milimeter av sin kraftfulla sångröst på ålderns höst. Snacka om att visa var skåpet ska stå. Inte alla låtar håller högsta klass, men allting låter så bra att jag inte har några som helst svårigheter att ändå utnämna det här till årets hårdaste skiva.

Outlaws: Legacy Live (2016)

Outlaws från Tampa i Florida hade det mesta. De spelade som Allman Brothers Band och sjöng som Eagles. De hade tre kompetenta gitarister, fyra bra sångare och lika många låtskrivare och rönte stora framgångar med de tre första skivorna. Allt var frid och fröjd och klackarna i taket. Eller inte alls. Musikaliska meningsskiljaktligheter (som det brukar heta) började splittra gruppen. Huvuddelen av manskapet ville spela rock medans Henry Paul drog mer åt countryhållet. Så den senare drog och bildade senare Blackhawk. Sakta men säkert rann allting ut i sanden. 1994 var sångaren och gitaristen Hughie Thomasson ensam kvar från glansdagarna. Fansen drömde såklart om en återförening av den klassiska sättningen men den drömmen tog tvärslut i februari 1995. Det var då Billy Jones satte bössan mot huvudet och tryckte av. Inte ens tre veckor senare följde Frank O'Keef efter. För Thomasson var detta spikarna i kistan. Han lade ner Outlaws och gick med i Lynyrd Skynyrd istället.
     Men historien slutar ju inte där. Efter att också Thomasson trillat av pinnen 2007 trodde nog de flesta att Outlaws var ett minne blott. De flesta men inte riktigt alla. 2008 annonserade Henry Paul ut att han ämnade axla kappan igen tillsammans med den ursprunglige trummisen Monte Yoho. En ny skiva, It’s About Pride, släpptes 2012, och fyra år senare är det alltså dags för den här liveskivan.
     Så äre nåt bra då? Jodå, det är ganska bra. Det är rasande snyggt och det mesta är sig faktiskt likt från förr. Stämsången sitter som en sportmössa och gitarrsolona byter av varandra. Precis som det ska vara alltså. Dessutom sitter man ju på en låtskatt som, om man frågar mig (och det gör man ju), överglänser Lynyrd Skynyrds. Låtar som There Goes Another Love Song, Hurry Sundown, Gunsmoke, Song in the Breeze och så klart Green Grass and High Tides. Ett litet problem bara, åtminstone för mig, är kanske att flera låtar förr sjöngs av Hughie Thomasson, som var en mycket bättre och tuffare sångare än den lite tjatigare Henry Paul. Men det fungerar och det är det viktigaste.
     Lite överraskande är annars att de nyare låtarna fungerar så bra. Starka låtar som Hiding Out in Tennessee och Bad to the Bone står sig väldigt bra bredvid det gamla. Intressant är också att man plockat fram låten Cold Harbor från fiaskoskivan Soldiers of Fortune. Dessutom bjuder man på eminenta versioner av So Long och Grey Ghost, den gastkramande hyllningen till Ronnie Van Zant, som båda ursprungligen gavs ut på Henry Pauls första soloskiva. Slutligen rundar man av med en våldsam Ghost Riders in the Sky. Det är väl egentligen bara den träaktiga It's About Pride som man hade klarat sig utan. Det är lite för mycket sentimentalt flaggviftande och rebel pride för min smak.
     Sammanfattningsvis kan man säga att Legacy Live är en ursnygg och värdig hyllning till den egna historien och till forna bandmedlemmar och kamrater som stupat längs vägen, men det är också en stark påminnelse om att det fortfarande finns betydligt roligare saker än Molly Hatchet i den här genren om man är intresserad. Jag kan alltså inte tänka mig att någon som gillar klassisk sydstatsrock kan vara speciellt missnöjd med en investering.