Hawkwind: Into the Woods (2017)

Man vet aldrig riktigt vad man får med Hawkwind. Englands svar på Grateful Dead. För evigt bandet som Lemmy från Motörhead var med i. Efter en lång rad musikaliska snedtrippar kommer här en ny pigg skiva med ett innehåll som stundtals traskar på i gamla fotspår men som också stundtals överraskar. Dave Brock och hans manskap har nämligen landat rymdskeppet på jorden och sökt sig ut i skog och natur. Mitt bland alla öronbedövande elektroniska instrument dyker det sålunda upp... banjo och fiol. Det låter inte klokt. Det låter som en science fiction-film blandat med Den Sista Färden. Inte allting fungerar heller. Ibland går det på tomgång (alla dessa korta mellanstycken), inte alla låtar håller måttet, och ibland blir det mest en vimmelkantig och bångstyrig kakafoni av psykedeliska ljudeffekter och skogstokiga gitarriff, men åtminstone två låtar, Space Ship Blues och Into the Woods, är fullkomligt briljanta just på grund av den totala oröran. Och om någon händelsevis har börjat tvivla på gruppens förstånd efter de första tolv låtarna så avrundar de med den tio minuter långa och trygga Magic Mushroom som är klassiskt rymdriffande av det slag vi känner igen från Space Ritual. Into the woods, we'll blow your mind!

Sheryl Crow: Be Myself (2017)

Det trodde man kanske inte, att tjejen med det enorma håret som 1988 sjöng duetter med Michael Jackson inför hundratusentals gallskrikande fans, fortfarande 29 år senare skulle stå på scen utan några som helst tecken på vägs ände. Men där fick vi. Och nu sitter man här med hennes nya skiva, den nionde i ordningen och konstaterar att det är den bästa på många år. Inte illa pinkat, eller hur man brukar säga.
    Dock, det måste man erkänna, de senaste åren har det känts som att den gamla musiklärarinnan från Missouri har tappat lite spets och skärpa. Musiken har lite för ofta varit utslätad, trygg och ofarlig, varken hackad eller malen. Superproffsigt hantverk, javisst, men färglöst. Jag förstod heller aldrig varför det gjordes så stor grej av att förra skivan, Feels Like Home, lät som country. Det lät ju precis som det alltid har gjort, bara med en bild med cowboyhatt på baksidan. När artister dessutom säger att de ska gå tillbaka till rötterna, tillbaka till stilen på de första skivorna, så brukar man ju automatiskt dra öronen åt sig. Skivans titel (Be Myself), de svartvita omslagsbilderna och den apsnygga produktionen signerad Tchad Blake visar också att man sneglat tillbaka väldigt mycket på den andra och den tredje skivan, även om det snarare är den lekande och spontana känslan från Tuesday Night Music Club som infinner sig. Men det är ingen fara på taket. Be Myself är ingen imitation av gamla framgångar. Sheryl Crow har helt enkelt bara letat sig tillbaka hem igen efter ett antal ganska förvirrade utflykter.
    Låtarna så. Ingen skiva är bättre än sin öppningslåt, var det någon som skrev. Jag vet inte hur det är med den saken, eller vem som skrev det, kanske det bara var jag själv i en recension av Sheryl Crows andra skiva. Öppningslåten här heter iallafall Alone in the Dark och har en refräng som är omöjlig att stå emot. Och så är det med resten av skivan också. Toppenlåtarna avlöser varandra och det finns faktiskt inte någonting som gör mig besviken. Kanske är det fortfarande lite tryggt och ofarligt på vissa håll och man hade kanske önskat lite tuffare gitarrer någonstans men man kan knappast klaga när samtliga låtar sitter som en sportmössa. Strangers Again, Halfway ThereRest of Me, Alone in the Dark och Long Way Back, för att nämna några, är det bästa Sheryl Crow har spelat in på över tio år.
    Favoritlåten, även om jag nästan skäms för stt säga det, är annars den smittande och trallvänliga bagatellen Woo Woo. Den ligger sist på skivan och passar nästan inte in med resten, men påminner lite om den gamla The Na-Na Song och visar kanske mer än något annat att Sheryl Crow tycker det är ganska roligt att spela in skivor igen. Synd bara att omslagsbilden är så tråkig den här gången också.

Hawkwind: Levitation (1980)

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om Hawkwind. Englands svar på Grateful Dead. Arbetarklassens Pink Floyd. Bandet som Lemmy från Motörhead var med i. De brukar kallas rymdrock eller rymdprogg eller bara flummig rock och har en anhängarskara som är både enorm och enormt hängiven. Ingen skiva är den andra lik heller, vilket naturligtvis är hedervärt på sitt sätt, men det är också förvirrande, för att inte säga fyllt med risker. Har man ingen aning om var man ska börja botanisera är risken stor att man stöter på en riktig vovve till skiva (host harkl Church of Hawkwind).
    Levitation ett dock ett ganska säkert kort. Hawkwinds tionde skiva är nämligen en också riktig tiopoängare. En av de bästa studioskivorna gruppen gjort, om man frågar mig (och det gör man ju). Skivan är emellertid mer känd för turerna runt besättningen. Vid tidpunkten för inspelningen var originalgitaristen Huw Lloyd-Langton tillbaka i gruppen (efter en sejour i Widowmaker), men man saknade istället sin sångare och låtskrivare Robert Calvert. Man saknade också en trumslagare. Någon kände någon som kände Ginger Baker från Cream och plötsligt var Baker med i Hawkwind. Men Baker och basisten Harvey Bainbridge råkade genast i luven på varandra och Baker försökte i smyg kuppa in sin kompis från Cream, Jack Bruce, istället. Det slutade med att Bainbridge, på uppdrag av gruppen, gav Baker foten. "Världens bästa trummis har fått sparken av världens sämsta bassist" skrek den sedvanligt balanserade Baker till media.
    Nåväl, hur låter det då? Jo, det låter överraskande bra. Det är långa utsvävande instrumentella passager och lekfulla arrangemang. Gitarrer och elektronik blandat och inte en saxofon i sikte. Musikaliskt är det tajtare än någonsin, speciellt rytmsektionen, trots att trummisen och basisten alltså hatade varandra, och produktionen är kristallklar. Mest känd är titellåten, men även Motor Way City, Dust of Time och Who's Gonna Win the War tillhör klassikerna som jag tror alla Hawkwind-fans värderar högt. Mina favoriter är annars de skönt lediga instrumentala bagatellerna, World of Tiers och Space Chase, som båda låter som någonting som jammats fram mellan allt det övriga, vilket de förmodligen också har.
    Perioden runt Levitation brukar betraktas som en bra tid för Hawkwind. De fortsatte att göra fler bra skivor och inom kort var även knäppgöken med saxofonen, Nik Turner, tillbaka på moderskeppet, om än bara för en kort period. Men det är en annan histioria.

Alice Cooper: Special Forces (1981)

Ett av mina konstigaste minnen av Alice Cooper är från ett märkligt TV-program i början av 80-talet. Jag minns inte namnet men det var en serie bizarra musikvideos filmade på ett skrotupplag. Alice såg för jäklig ut och otäck på riktigt. Blek och utmärglad, helt inlindad i aluminiumfolie. Knappast en syn som fick någon att springa till närmaste skivaffär.
    Senare läste jag någonstans att Alice runt den här tiden snöade in fullständigt på militärtidningar av typen Soldier of Fortune. Han började klä sig i trasiga militärkläder, vifta med vapen och kallade sitt kompband för specialstyrkorna. Musiken följde efter och skruvades om till någon slags framfusig och osympatisk new wave-pop med hårdrocksgitarrer. Helt fel för Alice såklart, men jag antar att hans oerhörda alkoholintag under den här tiden också hade någonting med saken att göra. Han påstår ju själv att han inte minns någonting av detta. Skivan som gavs ut, Special Forces, brukar sålunda också räknas som hans sämsta av de som förstår sådana saker, och speciellt bra är det ju inte. Men ärligt talat, kan någon skiva med Skeletons in My Closet på betraktas som dålig?
    Fast jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Skeletons in My Closet egentligen. Låten skulle nog inte ha gjort bort sig på någon av de mer klassiska skivorna, kanske, men det är ändå något som inte stämmer. Alice sjunger med illa dold förvirring om att han sitter i sin bästa pyjamas och har benrangel i skorna. Vad menar karln?
    Resten av låtarna är mer anonyma. Who Do You Think We Are och You Look Good in Rags är påträngande och lite underhållande men lämnar knappast några bestående intryck, trots att kompbandet, med bl.a Mike Pinera från Iron Butterfly, gör sitt bästa för att tuffa till sakerna. Andra låtar som You Want it You Got it och You're a Movie är direkt misslyckade och det mest meningslösa av allt är nog en nyinspelning av Generation Landslide (ursprungligen från Billion Dollar Babies).
    Special Forces är alltså en konstig skiva. Den är både före och efter sin tid på samma gång. Vilket borde betyda att skivan är mitt i prick, men det är den ju inte. Den är väldigt svår att tycka om även om man gärna vill. Gillar man Alice Cooper jättemycket har man förstås allting oavsett, men övriga kan säkert hoppa direkt från Flush the Fashion till Constrictor.

Black Oak: Race with the Devil (1977)

Jösses, det här var inte så dåligt som jag mindes. När jag nyligen plockade fram Race with the Devil igen var det åratal sedan jag lyssnade på den senast. Black Oak Arkansas är en av mina absoluta favoritgrupper så jag ville ge skivan en chans till. Och den tog den!
    Efter nästan ett dussin toppsäljande skivor i bagaget hade populariteten 1977 till sist dalat för Black Oak Arkansas. Det var nya tider, sydstatsrock var ute (den dog i samma ögonblick som Lynyrd Skynyrd krashade med sitt flygplan) och sångaren Jim Dandy Mangrum och gitaristen Jimmy Henderson fann sig nu ensamma kvar från den gamla gruppen. I ett sista försök att klara livhanken knoppade man av gruppnamnet till bara Black Oak och bytte skivbolag till klassiska Capricorn Records. Det gick sådär. De två skivorna man spelade in för Capricorn gjorde ingenting annat än att ytterligare bekräfta, åtminstone försäljningsmässigt, att gruppens tid var förbi.
    Race with the Devil är den första av de två Capricorn-skivorna och det finns ju som sagt en del guldkorn. Titellåten t.ex är både inspirerad och fartfylld och full med gitarrsolon. En klart godkänd inledning på skivan. Riktigt bra är också en cover på Not Fade Away. Jag vet, en cover på Not Fade Away låter kanske inte så lockande, men det låter faktiskt väldigt bra. Man har dubblat speltiden och format om låten till något som mer liknar det gamla grisiga Black Oak Arkansas-soundet med tre gitarrer som spretar åt tre olika håll och en sångare som håller låda lite som han känner. En klart godkänd avslutning på skivan. Däremellan är det egentligen bara Feels So Good och eventuellt Daisy som får godkänt. Resten är smör och solsken och en fingervisning om hur nästa skiva, I'd Rather Be Sailing, kom att låta. Fånigast är Freedom där det låter som att man sjunger "got to have my burrito" i refrängen.
    Summa summarum: två toppenlåtar, två godkända och fyra dåliga. Det är väl ganska okej ändå?