måndag 17 juli 2017

Neil Young: Time Fades Away (1973)

Time Fades Away var en av mina första Neil Young-skivor. En kamrat hade den på extra risig vinyl som jag spelade in på kassett med knaster och allt. Detta har medfört att jag har vant mig vid att det knastrar till extra högt på vissa ställen, så till den grad att jag hajar till om det inte gör det. Dessvärre lär det inte bli så mycket bättre. Skivan finns fortfarande inte officiellt på cd efter beslut från Neil själv. Det är snudd på kriminellt, eftersom det bara gynnar alla skivpirater som inte är sena med att prångla ut olyssningsbara hemmagjorda cd-skivor. Det är skamligt också eftersom Time Fades Away är en av de bästa skivorna Neil Young har gjort.
     USA-turnén 1973 var Neil Youngs första egna arenaturné och det började bra. Gitaristen Danny Whitten dog av en överdos redan på repetionerna innan turnén och övriga i turnébandet gick ut i strejk för att de ville ha mer betalt. Musiker fick bytas ut, Neil var på uselt humör från första stund till sista och David Crosby och Graham Nash fick kallas in som extra vokala resurser när Neil så småningom också tappade rösten. Allt detta hörs på den här skivan. Har man hört en del bootlegs från turnén så vet man att inte alla spelningar var katastrofala, tvärtom så var det en kommersiell framgång, men Neil har ju som vanligt valt att inte plocka med någonting av det. Att ge ut någon uppföljare till succéskivan Harvest fanns förstås inte på kartan. Time Fades Away består bara av helt nya låtar i blodiga och påträngande versioner fulla av ilska och frustration. För de som väntade sig mer av Harvest och Heart of Gold måste Time Fades Away ha känts som en spark rätt i skallen.
     Neil går ut hårt med orden ”Fourteen junkies too weak to work” och sedan trummar dekadansen på. Det är rå och oborstad garagecountry med pedalsteel och piano långt fram i ljudbilden. Bandet Stray Gators, med den vresige pianisten Jack Nitzsche i spetsen, är stundtals rejält svajjigt men gör sitt bästa för att följa efter en oberäknelig sångare som spottar ur sig en Yonder Stands the Sinner så att gitarrsträngarna ryker och rösten spricker. Den bästa och mest kända låten är Don’t Be Denied, en av ovanligt många referenser till uppväxten i Kanada, där vapendragaren Ben Keth spelar moloken pedal-steel så att man får gåshud. När man avslutningsvis kungör Last Dance känns det verkligen precis så. Time to go. No time left to say goodbye. När rundgången ebbar ut är Neil redan på väg mot någonting helt annat.
     Mitt i alltsammans finns tre pianoballader inkvoterade - Journey Through the Past, Love in Mind och The Bridge. Jag ska erkänna att jag vanligtvis brukar hoppa över dessa, inte för att de är dåliga utan helt enkelt för att jag inte känner att de passar in i den högljudda och apokalyptiska omgivingen. Ytterligare en låt, en dånande elektrisk Last Trip to Tulsa, fick inte plats och placerades på singelbaksidor.
     Neil Young själv har sagt många gånger att Time Fades Away är den sämsta skivan han har gjort. Det är förstås en överdrift men en förståelig reaktion. Skivan markerade början på det som fans brukar kalla för Neil Youngs "mörka period" och är en osminkad och uppriktig dokumentation över var Neil befann sig precis just då, i början av 1973. Det är inte snyggt och det är inte vackert men som tidsdokument är Time Fades Away omistlig och alldeles alldeles nödvändig.

lördag 24 juni 2017

Linda Ronstadt: Greatest Hits 1 & 2 (1976/80)

Tidningen Rolling Stone skrev en gång i en recension av Linda Ronstadts andra skiva att det där med countryrock ju var en angenäm överraskning. Det säger så klart en hel del om Rolling Stone men också om att det inte alltid har varit lika självklart som det är idag att blanda rock och pop med country. Linda Ronstadt från Tuscon i Arizona anses väl idag också vara en av pionjärerna i den genren, countryrock, kanske inte minst för att hennes handplockade kompmusiker senare bildade gruppen Eagles. Dessutom sålde hon skivor. Jättemånga.
    Under hela 70-talet gav Linda Ronstadt ut en lång rad framgångsrika skivor som t.ex Heart Like a Wheel och Hasten Down the Wind. Vilken som är bäst och vilken man ska ha, om man inte har någon alls, är lite hugget som stucket, de är alla bra av ungefär samma anledningar. Därför gav man 1976 ut Greatest Hits, en samling så packad med bra låtar att nästan alla andra samlingar bleknar till måsskit. Nästan alla, för fyra år senare gav man ut Greatest Hits volym 2, som är lika bra, kanske t.o.m lite bättre.
    Volym 1 innehåller 12 låtar från de första sju skivorna, vilket betyder välbekanta hits som You're No Good, Love is a Rose och Silver Threads and Golden Needles. Dessutom har man smugit in en låt inspelad med gruppen Stone Poneys, Different Drum. Så värst mycket country är det dock inte, västkustcountry och pop snarare, men allt är oklanderligt och klockrent framfört, superslickat förpackat, helt som förväntat. Lika väntat är det balladerna som brinner starkast och som sticker ut. För det är ju nämligen då som det händer saker med den där rösten från Arizona. När Ronstadt sjunger Love Has No Pride och Desperado är det som att tiden stannar upp, himlen öppnar sig och solen skiner. Livet känns begripligt och värt att leva helt enkelt.
Volym 2 är rockigare i framtoningen jämfört med den första skivan. Här har man nämligen fått med låtar från skivan Simple Dreams, som ju är en av Ronstadts mest kända, mycket tack vare en knippe supersäljande singlar som It’s so Easy, Tumbling Dice och Blue Bayou. Låtar från de mer skamlöst kommersiella men fortfarande väldigt bra skivorna Living in the USA och Mad Love står för resten av innehållet. Det är förstås mycket covers även här, men en bra låt är ju alltid en bra låt även om man har hört den tidigare. Ronstadt har ju dessutom den där kusliga förmågan att sätta sin personliga prägel på det mesta och göra låtarna till sina egna, lite som Elvis, vare sig det är Rolling Stones (Tumbling Dice), Chuck Berry (Back in the USA) eller Warren Zevon (Poor Poor Pitiful Me).
   Vad jag försöker säga med allt detta är förstås att man behöver ha båda dessa samlingar i sin ägo. På CD kan man dessutom få dem båda samlade på en enda liten skiva komplett med en fin liten bok med text och trevliga bilder.
    2011 tillkännagav Linda Ronstadt att hon drabbats av Parkinsons och sålunda blivit tvungen att lägga sången på hyllan. En av de stora, alltså verkligt stora, sångrösterna tystnade. Det suger verkligen.


fredag 23 juni 2017

Sheryl Crow: Be Myself (2017)

Det trodde man kanske inte, att tjejen med det enorma håret som 1988 sjöng duetter med Michael Jackson inför hundratusentals gallskrikande fans, fortfarande 29 år senare skulle stå på scen på egen hand och utan några som helst tecken på vägs ände. Men där fick vi. Och nu sitter man här med hennes nya skiva, den nionde i ordningen och konstaterar att det är den bästa på många år. Inte illa pinkat, eller hur man brukar säga.
    Dock, det måste man erkänna, de senaste åren har det känts som att den gamla musiklärarinnan från Missouri har tappat lite spets och skärpa. Musiken har lite för ofta varit utslätad, trygg och ofarlig, varken hackad eller malen. Superproffsigt hantverk, javisst, men färglöst. Jag förstod heller aldrig varför det gjordes så stor grej av att förra skivan, Feels Like Home, lät som country. Det lät ju precis som det alltid har gjort, bara med en bild med cowboyhatt på baksidan. När artister dessutom säger att de ska gå tillbaka till rötterna, tillbaka till stilen på de första skivorna, så brukar man ju automatiskt dra öronen åt sig. Skivans titel (Be Myself), de svartvita omslagsbilderna och den apsnygga produktionen signerad Tchad Blake visar också att man sneglat tillbaka väldigt mycket på den andra och den tredje skivan, även om det snarare är den lekande och spontana känslan från Tuesday Night Music Club som infinner sig. Men det är ingen fara på taket. Be Myself är ingen imitation av gamla framgångar. Sheryl Crow har helt enkelt bara letat sig tillbaka hem igen efter ett antal ganska förvirrade utflykter.
    Låtarna då. Ingen skiva är bättre än sin öppningslåt, var det någon som skrev. Jag vet inte hur det är med den saken, eller vem som skrev det, kanske det bara var jag själv i en recension av Sheryl Crows andra skiva. Öppningslåten här heter iallafall Alone in the Dark och har en refräng som är omöjlig att stå emot. Och så är det med resten av skivan också. Toppenlåtarna avlöser varandra och det finns faktiskt inte någonting som gör mig besviken. Kanske är det fortfarande lite tryggt och ofarligt på vissa håll och man hade kanske önskat lite tuffare gitarrer någonstans men man kan knappast klaga när samtliga låtar sitter som en sportmössa. Strangers Again, Halfway ThereRest of Me, Alone in the Dark och Long Way Back, för att nämna några, är det bästa Sheryl Crow har spelat in på över tio år. Och, jodå, branschens bästa sångröst har hon fortfarande kvar. Ingen auto-tuning här inte.
    Favoritlåten, även om jag nästan skäms för stt säga det, är annars den smittande och trallvänliga bagatellen Woo Woo. Den ligger sist på skivan och passar nästan inte in med resten, men påminner lite om den gamla The Na-Na Song och visar kanske mer än något annat att Sheryl Crow tycker det är ganska roligt att spela in skivor igen. Synd bara att omslagsbilden är så tråkig den här gången också.

torsdag 22 juni 2017

Hawkwind: Into the Woods (2017)

Man vet aldrig riktigt vad man får med Hawkwind. Englands svar på Grateful Dead. För evigt bandet som Lemmy från Motörhead var med i. Efter en lång rad musikaliska snedtrippar kommer här en ny pigg skiva med ett innehåll som stundtals traskar på i gamla fotspår men som också stundtals överraskar. Dave Brock och hans manskap har nämligen landat rymdskeppet på jorden och sökt sig ut i skog och natur. Mitt bland alla öronbedövande elektroniska instrument dyker det sålunda upp... banjo och fiol. Det låter inte klokt. Det låter som en science fiction-film blandat med Den Sista Färden. Inte allting fungerar heller. Ibland går det på tomgång (alla dessa korta mellanstycken), inte alla låtar håller måttet, och ibland blir det mest en vimmelkantig och bångstyrig kakafoni av psykedeliska ljudeffekter och skogstokiga gitarriff, men åtminstone två låtar, Space Ship Blues och Into the Woods, är fullkomligt briljanta just på grund av den totala oröran. Fast så har det kanske alltid varit. Och om någon händelsevis har börjat tvivla på gruppens förstånd efter de första tolv låtarna så avrundar de med den tio minuter långa och trygga Magic Mushroom som är klassiskt rymdriffande av det slag vi känner igen från Space Ritual. Into the woods, we'll blow your mind!

tisdag 20 juni 2017

Hawkwind: Levitation (1980)

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om Hawkwind. Englands svar på Grateful Dead. Arbetarklassens Pink Floyd. Bandet som Lemmy från Motörhead var med i. De brukar kallas rymdrock eller rymdprogg eller bara flummig rock och har en anhängarskara som är både enorm och enormt hängiven. Ingen skiva är den andra lik heller, vilket naturligtvis är hedervärt på sitt sätt, men det är också förvirrande, för att inte säga fyllt med risker. Har man ingen aning om var man ska börja botanisera är risken stor att man stöter på en riktig vovve till skiva (host harkl Church of Hawkwind).
    Levitation ett dock ett ganska säkert kort. Hawkwinds tionde skiva är nämligen en också riktig tiopoängare. En av de bästa studioskivorna gruppen gjort, om man frågar mig (och det gör man ju). Skivan är emellertid mer känd för turerna runt besättningen. Vid tidpunkten för inspelningen var originalgitaristen Huw Lloyd-Langton tillbaka i gruppen (efter en sejour i Widowmaker), men man saknade istället sin sångare och låtskrivare Robert Calvert. Man saknade också en trumslagare. Någon kände någon som kände Ginger Baker från Cream och plötsligt var Baker med i Hawkwind. Men Baker och basisten Harvey Bainbridge råkade genast i luven på varandra och Baker försökte i smyg kuppa in sin kompis från Cream, Jack Bruce, istället. Det slutade med att Bainbridge, på uppdrag av gruppen, gav Baker foten. "Världens bästa trummis har fått sparken av världens sämsta bassist" skrek den sedvanligt balanserade Baker till media.
    Nåväl, hur låter det då? Jo, det låter överraskande bra. Det är långa utsvävande instrumentella passager och lekfulla arrangemang. Gitarrer och elektronik blandat och inte en saxofon i sikte. Musikaliskt är det tajtare än någonsin, speciellt rytmsektionen, trots att trummisen och basisten alltså hatade varandra, och produktionen är kristallklar. Mest känd är titellåten, men även Motor Way City, Dust of Time och Who's Gonna Win the War tillhör klassikerna som jag tror alla Hawkwind-fans värderar högt. Mina favoriter är annars de skönt lediga instrumentala bagatellerna, World of Tiers och Space Chase, som båda låter som någonting som jammats fram mellan allt det övriga, vilket de förmodligen också har.
    Perioden runt Levitation brukar betraktas som en bra tid för Hawkwind. De fortsatte att göra fler bra skivor och inom kort var även knäppgöken med saxofonen, Nik Turner, tillbaka på moderskeppet, om än bara för en kort period. Men det är en annan histioria.