lördag 13 januari 2018

Peter Green: The End of the Game (1970)

Jaha, det här var ju intressant. Det var alltså för detta som Peter Green lämnade Fleetwood Mac. En serie psykedeliska och jazziga improvisationer utan vare sig början, mitt eller slut. Proppfullt med wah-wah och fuzz och trumsolon. Coolt. Men om man gillar tidiga Pink Floyd eller Grateful Deads rymdlika improvisationer från samma tidpunkt så är detta ingen större utmaning att lyssna på. Tvärtom är det en ganska avkopplande och skön lyssning. En skiva att lyssna på i hörlurar medan man läser en bok. Jag insåg precis nu att jag nog behöver hjälp.

måndag 25 december 2017

Fleetwood Mac: English Rose (1969)

Om Bare Trees har det snyggaste omslaget i Fleetwood Macs skivkatalog så har English Rose det gräsligaste. Man kan ju bara älska en skiva med en så förtjusande bild på framsidan. Som tur är finns det mycket att älska även bland innehållet. Fast egentligen är det en samlingsskiva, ämnad att sälja in Fleetwood Mac på amerikanska marknaden, fylld med några singlar, en handfull låtar från skivan Mr Wonderful samt ett par tidigare outgivna låtar. I stort sett allting är strålande, från den råa engelska bluesen i Stop Messin’ Round och Evening Blues till klassikerna Black Magic Woman och Albatross. Gitarristen och geniet Peter Green är så klart på topp och den underskattade Jeremy Spencer (innan han gick ut för att köpa tidningen och aldrig kom tillbaka) spelar slidegitarr så brutal att Elmore James hade varit avundsjuk. Bäst gillar jag kanske ändå den då nyrekryterade gitarristen Danny Kirwans tre bidrag, Something Inside of Me, One Sunny Day och Without You. Det sägs att Kirwan alltid grät när han spelade. Huruvida detta är sanning eller myt lämnar vi därhän, men nog låter det så stundtals. English Rose är hur som helst nog den perfekta skivan med den tidiga upplagan av Fleetwood Mac, om man bara ska ha en enda. Ett klanderfritt urval av låtar i en väldigt tillfredsställande blandning som flyter på bra från början till slut. En toppensamling alltså. Omslaget är en bonus.

söndag 17 december 2017

Fleetwood Mac: Bare Trees (1972)

Egentligen var det skivomslaget jag fastnade för först. Kanske ett av de snyggaste skivomslagen jag sett någonsin. Ett väldigt vackert och stämningsfullt fotografi som i all sin karga enkelhet speglar innehållet på skivan väldigt bra. Det är inte mycket här av de två Fleetwood Mac som folk känner till bäst. Det är alltså varken renlärig engelsk blues eller glittrande kokainstinn pop, ingen Peter Green och ingen Stevie Nicks, utan någon slags blandning mittemellan. Lite spretigt och lite oformligt, måhända, men charmerande för det mesta. Lågmält och anspråkslöst ibland, elektriskt med inslag av västkustrock ibland. Gruppen hade ju ändå rekryterat den amerikanske sångaren och gitaristen Bob Welch från Los Angeles, vilket förstås märktes. Mest kända låten är dennes fina Sentimental Lady som blev en hit fast flera år senare. Bäst är Danny Kirwans instrumentala Sunny Side of Heaven. Det var någon som skrev någonstans att det låter som vinjettmusik till väderprognosen, och kanske är det så, men det är också en låt som fastnar i huvudet och vägrar släppa taget. Jag tycker faktiskt inte att det finns en enda dålig låt på den här skivan (Thoughts on a Grey Day är inget låt!), vilket jag inte kan säga om speciellt många Mac-skivor. Jag gillar allting väldigt mycket. Kanske tycker jag inte att Christine McVie är någon vidare sångerska här ännu, men hennes låtar Homeward Bound och Spare Me a Little of Your Love är det sannerligen inget fel på. Bare Trees är en underskattad liten Fleetwood Mac-skiva som rekommenderas till alla som är nyfikna på vad som pågick på vägen halvvägs mellan Albatross och Rhiannon.

torsdag 16 november 2017

Humble Pie: Eat it (1973)

Steve Marriott hade feeling. Han hade alltid feeling. Han hade så mycket feeling att han t.o.m sjöng mellan låtarna. Jag kan ge mig tusan på att han hade en jäkla feeling också den 20 april 1991 när han lyckades elda upp huset där han bodde och brinna inne. Marriott brann för musiken, till slut alltså bokstavligen.
    Men han var också en stor stjärna, även om han var liten till storleken, först i Small Faces och sedan i Humble Pie. Dubbelskivan Eat It kom i kölvattnet efter den senare gruppens två mest framgångsrika skivor, Performance-Rockin’ the Fillmore och Smokin’, och Peter Frampton hade ersatts av den lite mer okände Clem Clempson och ett gäng körsångerskor. Skivan består av fyra olika sidor. En sida med rock, en sida med covers, en sida med akustisk musik och en sista sida inspelad live. Det är en lite blandad kompott, kan man säga, ömson trist akustisk folkmusik och ömsom slirig och spretig rock typ Faces och Rolling Stones, det mesta med en rejäl dos nyfunnen soul. Mest kända låten är kanske en skrikig version av Ike & Tina Turners Black Coffee, men den ger mig ingenting speciellt. Inte Ray Charles I Believe to My Soul heller. De akustiska låtarna är mer okej, t.ex Say No More, och titlar som Good Booze and Bad Women och Get Down to it säger kanske det mesta om i vilken kategori de låtarna hamnar och hur de låter.
    På den fjärde och sista sidan blir det andra bullar dock. Det är denna som främst föranleder ett köp, om man frågar mig (och det gör man ju). Tre låtar med Marriott och gänget inspelade live och i fantastisk form. Up Your Sleeve, Honky Tonk Women och den 12 minuter långa (I'm a) Road Runner. Speciellt Honky Tonk Women är extremt livlig och inspirerad, tamejtusan den bästa versionen av den låten någonsin. Dessa tre låtar, tillsammans med skivan Rockin' the Fillmore, är kanske inte är det enda Humble Pie man behöver, men ganska nära.


lördag 16 september 2017

Bad Company: Bad Company (1974)

Det går inte att förneka. Can't Get Enough är en sjuhelvetes låt. Det är en av de där omedelbara låtarna som måste ha känts som en jackpot redan vid första ackordet i replokalen. En sådan som biter sig fast och vägrar släppa taget. Det var helt enkelt omöjligt att låten inte skulle bli en hit. Och det blev den ju.
    Jag hade egentligen tänkt skriva mycket mer om den här skivan. Om att den idag sålt platina fem gånger om. Om hur fantastiskt bra sångare Paul Rodgers var, är och alltid kommer att vara. Om klassiska låtar som Rock Steady, Movin' On och Ready for Love. Jag hade tänkt skriva om allt det, men jag tappade lusten. Det behövs ju inte. Alla vet det redan. Låt oss istället klämma i allihopa tillsammans: I CAN'T GET ENOUGH OF YOUR LOVE!