Vad nu då? Vad tusan gör den här skivan här? Har karln blivit spritt språngande? Låt mig förklara. Under en period 1984 var Bent Out of Shape den överlägset mest spelade skivan hemma. Jag hade fått skivan av en granne som inte gillade den. Jag fick samtidigt ett väldigt trasigt exemplar av Rainbow Rising som någon hade ritat på med tuschpenna. Den gillade jag inte alls. Den var för konstig. På Bent Out of Shape däremot fanns ju de närmast sagolika låtarna Can’t Let You Go och Street of Dreams. Egentligen var det nog mest just de två låtarna jag tyckte var bra, jag har inget minne av resten. Och att skivomslaget var ganska häftigt.Bent Out of Shape var den sista skivan från Ritchie Blackmores Rainbow innan de fåfänga ansträngningarna att slå i Amerika till slut knäckte gruppen och fick Blackmore att gå tillbaka till Deep Purple istället. Det är alltså en väldigt kommersiell skiva där de lite tuffare tagen från Straight Between the Eyes har slipats bort och större utrymme har givits åt sångaren Joe Lynn Turner och keyboardisten David Rosenthal. Ritchie Blackmores Rainbow har blivit Ritchie Blackmores Foreigner. Men är det någon som ska belastas för detta så är det Blackmore själv. Han har alltid haft siktet inställt på en bredare publik, det var trots allt därför Ronnie James Dio fick foten. Och jag gillar ju detta. Fortfarande. Jag har alltid gillat skivorna med Joe Lynn Turner och frågan är om inte Bent Out of Shape är den bästa av de tre han sjöng på. Difficult to Cure är kanske mer klassisk (eller kanske inte) men den skivan innehåller ingenting som kan matcha det bästa på Bent Out of Shape. Jag får fortfarande gåshud av att höra Can’t Let You Go men det finns fler godbitar i korgen. Både Drinking with the Devil och Make Your Move rockar ganska bra och de två instrumentala låtarna Snowman (varför har man döpt låten till det?) och Anybody There är förträffliga. Det finns skräp här självklart, inledande Stranded kan man plåga hundar med, och hela produktionen känns lite grå och daterad. Skivan spelades in i Köpenhamn men det gör ingenting.
Så, tycker jag fortfarande att Bent Out of Shape är bättre än Rainbow Rising? Självklart inte. Förnuftet har hunnit ifatt mig. Rainbow Rising är kanske en av de bästa skivorna som spelats in medans Bent Out of Shape bara är en väldigt bra skiva. Det räcker långt det också ibland.
