Black Sabbath: Never Say Die (1978)

Ozzy hade ju redan lämnat Black Sabbath året innan, men eftersom han inte kunde komma på någonting annat att göra så kom han krypande tillbaka. Kanske hade saker förändrats, kanske hade gruppen en sista bra skiva i sig ändå, kanske hade de andra rakat av sig de där förbaskade mustacherna till sist. Eller kanske inte. Man återförenades i Toronto mitt i vintern med ett gäng nyskrivna låtar i bagaget, bara för att konstatera att sångaren vägrade sjunga någonting av det som skrivits dittills.
     Tony Iommi skrev i sin självbiografi att gruppen vid den här tiden kände sig som ett gäng luffare som höll på att drunkna i ett hav av alkohol och knark. Man hade alltså inte en susning om vad man höll på med där i Toronto, än mindre hur man skulle komma vidare därifrån. Så när idéerna tog slut och förvirringen var total så föll man instinktivt tillbaka till den musik man en gång i tiden börjat med. Jazz. Keyboardisten Don Airey kallades in, en blåsorkester och en kille på munspel kallades in, Ozzy fick spader och Bill Ward fick ta över mikrofonen.
     Men nu ska ni få höra. En positiv recension av Never Say Die. För så är det. Jag tycker om Never Say Die. Skivan brukar ju rutinmässigt kallas för Black Sabbaths sämsta skiva, t.o.m av gruppen själva. Men dålig är den inte. Technical Ecstasy är dålig. Never Say Die är bara annorlunda. Och ganska bra, om man frågar mig (och det gör man ju, det vet ni ju).
     Produktionen är dock inte speciellt tung, utan istället burkig och ganska slamrig, men ändå betydligt friskare än den trötta och sega Technical Ecstasy. Hela första vinylsidan är riktigt bra med de fyra toppenlåtarna Never Say Die, Johnny Blade, Junior’s Eyes (en av låtarna man skrev tillsammans med Fleetwood Mac-sångaren Dave Walker innan Ozzy kom tillbaka) och Hard Road.
     Den andra sidan börjar också väldigt bra med Shock Wave och Air Dance. Jag gillar Air Dance. Det någonting märkligt tragikomiskt men också skönt ondskefullt med en låt som rivstartar med ett yxmördarriff och som sedan seglar ut på en ocean av akustiska gitarrer och piano och inte riktigt hittar tillbaka hem igen. Det må låta som Yes men jag sticker ändå ut hakan och säger att Air Dance är skivans bästa låt.
     Sedan börjar det dessvärre att luta neråt. Over to You är mest utfyllnad, den instrumentala jazzbagatellen Breakout saknar mening och den sista låten, Swinging the Chain, den med Bill Ward på sång, är riktigt bedrövlig.
     Ändå, sex bra låtar av nio möjliga är inte illa pinkat. Därför, herr Ozzy, jag vet ju att du läser det här, och jag vet att du hatar Never Say Die över precis allting annat, men det är dags att lyssna på skivan igen nu.