För ett mästerverk är precis vad Sabbath Bloody Sabbath är. Trots, eller kanske på grund av, att det är en skiva tillkommen under en period av utomordentlig skrivtorka. Gruppen hade helt enkelt inga nya låtar när det var dags för skivinspelning. Hur man än bar sig åt lyckades man inte klämma ur sig någonting vettigt förrän man låste in sig i ett gammalt hemsökt slott och lyssnade på Golden Earring-skivor för inspiration. Det märks också att många låtar har kämpats fram i en studiomiljö. Endast en låt, Killing Yourself to Live, kan sägas ha överlevt och spelats live med framgång. Resten prövades men övergavs snabbt. Det är alldeles för mycket effekter och pålägg för att låtarna ska fungera inför publik. Det gör dock inte låtarna sämre. Tvärtom innebar det att Black Sabbath under den här tiden utvecklades enormt musikaliskt. Från att ha varit ganska begränsad under fyra skivor är musiken här klart mer sofistikerad och nästan proggressiv. Man har t.o.m celebert besök i form av Rick Wakeman på synthesizers. Gruppen Yes spelade in en skiva i studion bredvid och det sägs att Wakeman var så uttråkad av den egna gruppens förbaskade skiva, den superpretentiösa Tales from Topographic Oceans, att han smet in till Black Sabbath istället. Det sägs också att han fick betalt för sin arbetsinsats i öl. Wakeman lämnade Yes kort därefter för att ägna sig åt lite mindre pretentiösa projekt typ Journey to the Centre of the Earth, men det är en helt annan historia.
Sabbath Bloody Sabbath inleder med titellåten och riffet från helvetet. En av Black Sabbaths allra bästa låtar överhuvudtaget, nästan aldrig spelad live för att Ozzy inte klarade av att sjunga den i ett stycke, och även ihågkommen för den roliga promotionfilmen där gruppen springer omkring i skogen. En blytung A National Acrobat tar vid innan den mästerliga Sabbra Cadabra rundar av skivans första sida och man kan nu börja ana att Black Sabbath är på väg någonstans de inte varit tidigare. Är man inte beredd så upplevs säkert Who Are You som det definitiva beviset för att stolligheterna börja spårat ur helt. Det sägs vara den första låten Ozzy skrivit helt själv och han framför den som ett barn som fått en Moog-synth i julklapp och med Tony Iommi nästan helt förpassad till hatthyllan. Förr så tyckte jag att det var skivans svagaste låt, det är ju så långt ifrån Iron Man man någonsin kan komma, men jag tror jag har ändrat mig. Det som slår mig mest är annars att The Ozzman kanske aldrig har sjungit bättre än han gör på den här skivan. Fast det har han ju, redan på uppföljaren Sabotage, men han sjunger oerhört bra här. Hela härligheten exploderar så småningom i en underbart uppblåst och dramatisk avslutning i Spiral Architect komplett med symfoniorkester.
Sabbath Bloody Sabbath är egentligen en ganska vansinnig skiva. Ambitiös, kreativ och vansinnigt spännande. Därefter kunde det bara gå utför. Och det gjorde det också, i en rasande fart.
