Emmylou Harris: Evangeline (1981)

Det var med Evangeline allting började. Det är en skiva jag kommit att bli nästan besatt av. Jag erkänner det rakt av. En gång för tusen år sedan såg jag The Last Waltz på tv, Martin Scorseses film om The Band. Mitt bland alla skäggiga gubbar i hängslen och roliga hattar dyker Emmylou Harris upp i blå långklänning och sjunger låten Evangeline så att världen stannar upp. Jag hade innan det ingen riktig kläm på Emmylou Harris så jag var ju förstås tvungen att kolla upp om låten Evangeline fanns på någon skiva. Och det gjorde den. Skivan heter t.o.m Evangeline och kom 1981. Den var jag ju tvungen att ha. Men hur skulle jag få tag på den då? Det här var ju innan cd och internet. Av en slump hittade jag skivan begagnad (fast den kanske inte var så ovanlig) och efter det har jag samlat på mig samtliga Emmylou Harris skivor och även hunnit byta ut dem mot cd. Alla utom en. Jag har fortfarande inte hittat Evangeline på cd. Jag tror inte ens att den finns på cd. Det stör mig. Det stör mig också att skivan sällan eller aldrig omnämns när den borde omnämnas, aldrig skrivs om när den borde skrivas om (förutom nu). Evangeline är skivan som armbågades ner i diket och försvann.
     I efterhand har jag lärt mig att Evangeline mestadels innehåller inspelningar som blivit över från tidigare skivor. Tittar man på låtlistan kan man förstå det. Det är nästan bara covers, en hel del av det slaget som kanske skulle passa bättre som singelbaksidor, t.ex Bad Moon Rising (Creedence) och Oh Atlanta (Little Feat). Men är det någonting Emmylou Harris kan så är det att tolka andras låtar och göra dem till sina egna, så även här. De klart bästa låtarna är dock båda skrivna av Rodney Crowell, den suggestiva I Don't Have to Crawl som inleder skivan, och Ashes by Now som avslutar. Däremellan hittar vi förstås Evangeline (skriven av Robbie Robertson). Inte riktigt lika strålande som i The Last Waltz, men nästan. Det är ju svårt att misslyckas med toppenmusiker som Albert Lee, Hank De Vito, Ricky Skaggs, Jerry Douglas, Rodney Crowell, James Burton och Glen D Hardin (de två sist nämnda från Elvis band). Andra höjdpunkter är den pigga bluegrassjazzen i How High the Moon, med briljant gitarrspel av Albert Lee (så klart), och Mr Sandman där Dolly Parton och Linda Ronstadt ansluter. Den obligatoriska Gram Parsons-låten Hot Burrito #2 känns dock onödig och oinspirerad.
     I stort sett allting som Emmylou Harris spelade in under perioden 1975-1983 med dåvarande maken och producenten Brian Ahern är fantastiskt bra. Det gäller även Evangeline. Baske mig.