The Band: Moondog Matinee (1973)

Den sorgeligen hemkallade Rick Danko var en av rockens allra största och mest själfulla sångare. När Rick Danko sjöng kunde det aldrig bli riktigt dåligt. Så fick jag det sagt. Nu kan jag börja den här recensionen. Vid tidpunkten för Moondog Matinee 1973 var The Band ganska utbrända efter många år av stenhårt turnerande och knarkande och senaste skivan Cahoots var en katastrof. Som så många andra före dem försökte de därför få liv i liket genom att hylla sina rötter, dvs spela in en skiva med andras låtar. Och de lyckades alldeles förträffligt bra med det. Eftersom jag aldrig riktigt har kunnat ta till mig vare sig Music From Big Pink eller den skitbruna skivan så tycker jag t.o.m att Moondog Matinee är The Bands bästa skiva (sade han och alla tittade konstigt på honom).
     Jag var inte ens född när de flesta av låtarna på Moondog Matinee var på topplistorna ursprungligen. Men eftersom jag alltid har varit svag för skivor med covers så älskar jag förstås skivan ändå. I genren coverskivor (om det är en genre) är Moondog Matinee mästerverket som alla andra måste jämföra sig med. Dels på grund av ett roligt val av låtar, mestadels gammal hederlig rock'n'roll från 50- och 60-talet, men i första hand på grund av de svindlande musikaliska kvalitéerna. Hantverket är absolut prickfritt och inspirationen verkar ha varit på topp. Det svänger nästan löjligt mycket om Frogman Henrys Ain’t Got No Home och LaVern Bakers Saved. Richard Manuel omfamnar sedan Share Your Love (Bobby Bland) och The Great Pretender (The Platters) med sådan oerhörd kraft och värme att det känns som att man aldrig vill lyssna på någonting annat någonsin. Tillsammans leker man sig sedan igenom Third Man Theme (det instrumentala temat från filmen Tredje Mannen) och Mystery Train (Elvis) och hinner även med att gjuta nytt blod i rockbagateller som The Promised Land (Chuck Berry) och I’m Ready (Fats Domino) innan Rick Danko avslutar skivan med att sjunga Sam Cookes A Change is Gonna Come så innerligt att man vill gråta. Köper man cd-utgåvan så får dessutom ytterligare en Sam Cooke-låt, It's Got the Whole World Shakin’, och det vill man ju ha.
     Att lyssna på Moondog Matinee är som att få en stor varm kram. Det kanske inte är The Bands bästa skiva, men det är definitivt den mest underhållande.