När Clive Davis startade skivbolaget Arista Records så var Outlaws det första rockbandet ombord. Enligt legenden så var det på direkt uppmaning av Ronnie Van Zandt från Lynyrd Skynyrd som förklarat Davis dum i huvudet om han inte gav Outlaws skivkontrakt. När Davis sedan fick höra gruppen så blev han så upphetsad att han skrev en text om det till första skivans innerkonvolut. Och Outlaws var redo och rustade. De hade ju samlat på sig låtar i all evighet som de finslipat längs med vägarna i den amerikanska södern. Så när det var dags att gå in i skivstudion så var det bara att damma av och trycka gasen i botten. Resultatet nådde ända upp till plats 13 på Billboards försäljningslista.
Outlaws spelar med tre gitarister och de kommer från Florida, precis som Lynyrd Skynyrd och Allman Brothers. Det hörs, men det är i mina öron lika mycket influenser från grupper som Eagles, Firefall, Poco och The Byrds. Senare skulle Outlaws ta hjälp av Eagles-producenten Bill Szymczyk för att putsa till soundet men här är det Paul Rothchild (The Doors) som håller i bordet. Och det låter väldigt snyggt. Det är sylvassa gitarrer, kristallklar stämsång och klockrena melodier i massor. Från den självklara hitlåten There Goes Another Love Song till de massiva gitarrorgierna i den Freebird-färgade Green Grass and High Tides. Knoxville Girl och Waterhole är galloperande elektrisk bluegrass medans Song in the Breeze och It Follows from Your Heart inte hade skämt ut sig på Eagles första skiva. Det finns faktiskt inte en enda dålig låt här, det finns inte ens en enda medelmåttig låt. Allting är tipp-topp och tajt som tusan. Och det värsta av allt är att skivan efter, Lady in Waiting, är lika bra.
Outlaws har genom åren plågats av flera tunga motgångar och dödsfall, det brukar vara så i den här genren. Gitaristen Billy Jones tog livet av sig 1995 och Frank O'Keef följde efter inte ens tre veckor senare. Efter att ledaren och frontfiguren Hughie Thomasson trillade av pinnen 2007 så leds gruppen numera av sångaren Henry Paul som ursprungligen lämnade gruppen redan 1977. The road goes on forever brukar det ju heta.
