För egen del upptäckte jag herrar Emerson, Lake och Palmer när jag gick på gymnasiet. Det började med en ganska tråkig samling med The Nice, Keith Emersons gamla grupp, som jag fått av farbror Lars. Där var det en låt som fastnade: en ursinnig version av America från filmen West Side Story. Detta omtumlande brottarstycke ledde mig vidare till ELP och skivan Tarkus men där kom jag aldrig förbi det fula omslaget. Vid Pictures at an Exhibition däremot, där trillade slanten ner. Jag har fortfarande inte tröttnat på den skivan.
ELP har för många kommit att bli sinnebilden av uppblåst självgod sabla proggmusik och under slutet av 70-talet utvecklades gruppen också till ett groteskt monster av pretentioner och hybris (jag hatar verkligen Piano Concerto no 1). 1971 var det ännu inte så. 1971 var ELP på toppen av sin kreativa förmåga, redo att erövra världen med ett verk skrivet hundra år tidigare. Upprockningen av Mussorgskys Pictures at an Exhibition var ett projekt som redan var gammalt när det blev den klassiska skivan vi alla känner och älskar (eller hatar). ELP framförde en bejublad version redan på Isle of Wight-festivalen 1970. Senare under året försökte man spela in en live-skiva på Lyceum Theatre i London men på något sätt lyckades man med att sabotera ljudet så att det inte gick att använda. Först året efter, i Newcastle City Hall, lyckades man få till en inspelning tillräckligt bra för att göra en skiva av. En skiva som alltså blev till en klassiker.
Det är självklart Keith Emerson som dominerar ljudbilden, precis som han en gång gjorde i The Nice. Skillnaden är att han här omges av musiker lika begåvade och egotrippade som han själv. Emerson vrider och vänder på sin Moog-synth, får den att skrika och viska omvartannat samtidigt som Carl Palmer spelar figurer man inte trodde fanns runt honom. Carl Palmer måste vara världens mest sysselsatta trumslagare, han spelar på allt och verkar inte kunna sluta om så livet hänger på det. Världens bästa trummis om man frågar mig (och det gör man ju). Flickornas favorit Greg Lake, inte att underskatta, får också sin stund i ramljuset, ensam med sin akustiska gitarr och majestätiska sångröst i The Sage. Men individuella prestationer åsido, framförallt var ELP äckligt samspelta, vilket märks tydligt i partier som den egna Blues Variations, en förlängning av The Old Castle. Man kan också notera en fånig slutkläm i form av Nut Rocker, men den har jag aldrig gillat (tack för det Robert Wells).
Pictures at an Exhibition är ett klassiskt verk i rocktappning som lyckas med konststycket att bli varken pretentiöst eller fånigt. Det är sålunda inte bara den ultimata ELP-skivan, det är också den ultimata proggrockskivan.
