Elvis Presley: Amarillo '77 (2011)

Dags för lite Elvis igen. Amarillo 77 innehåller inspelningar från en serie konserter i mestadels Texas våren 1977, varav större delen kommer från en konsert i Amarillo 24 mars. Anledningen till att dessa inspelningar alls existerar är för att producenten Felton Jarvis spelade in konserterna i hopp om att hitta någonting vettigt till Elvis nya skiva, det som kom att bli Moody Blue. Det måste ha varit ett ganska tröstlöst uppdrag för, ärligt talat, Elvis är inte i bästa form. Han är faktiskt inte i form alls. Han är orkeslös och tjock, en blek skugga av sig själv. Han sluddrar och mumlar, gör karateljud, sjunger en halv vers här och en halv där och pratar mest en massa strunt med musikerna. Kort sagt, han borde befinna sig på sjukhus och inte på scenen.
     Av någon anledning har man ju ändå någon slags morbid fascination för den här perioden av Elvis karriär, även om känslorna naturligtvis är väldigt blandade. Man tycker ju egentligen mest tycker synd om karln och vill att det ska vara bättre än vad det är. Man sitter och väntar och hoppas på att Elvis ska få till det i nästa låt eller nästa eller kanske nästa. Men det får han sällan. Can't Help Falling in Love låter förskräckligt och Hail Hail Rock 'n' Roll är hemsk och fruktansvärd. Men, märkligt nog, älskar publiken honom villkorslöst ändå. Så klart. Han är ju Elvis. The King.
     Amarillo 77 rymmer dock några pärlor, även om man får leta väldigt hårt. T.ex fina versioner av I Love You So och Help Me. Och Steamroller Blues är väl ganska okej. Ändå vet jag inte om jag kan rekommendera skivan till andra än de allra mest hängivna fansen.