Jag minns själv inte speciellt mycket från när In Rock släpptes, jag var ju bara ett år gammal. Däremot minns jag min första reaktion när jag köpte skivan någongång i början av 80-talet. Då hade man redan hjärntvättats med Made in Japan i skolan så när man fick In Rock i händerna tyckte man det lät jättekonstigt. Det lät ofärdigt och inte alls som Smoke on the Water och skivan förpassades ganska snabbt till avdelningen för sällan spelade skivor. Men Deep Purple var långt före sin tid. Idag är In Rock den enda Deep Purple-skiva jag egentligen lyssnar på regelbundet och det känns fullkomligt självklart då jag fortfarande slås av vilket komplett monster till skiva det är. Från den inledande yxmördaroffensiven med Speed King och Bloodsucker via den 10 minuter långa Child in Time till det direkt livsfarliga orgelsolot i avslutande Hard Lovin' Man. Ritchie Blackmores gitarr är rå som en nyslaktad gris, Jon Lords hammond-orgel sågar sig ut ur högtalarna och Ian Gillan sjunger som om han fått någonting i kläm. In Rock är kort sagt tidernas bästa hårdrockskiva.
Rod Evans hämtade sig aldrig efter Deep Purple och inte mycket alls i övrigt var sig likt efter att röken lagt sig och rundgången ebbat ut. Deep Purple själva åkte så småningom till Montreux och spelade på något kasino som brann ner.
