Take No Prisoners är då en dubbel liveskiva inspelad på The Bottom Line i New York (så klart) och är full av klassiska låtar. Men inte i versioner man känner igen. Lou pratar nämligen så mycket strunt att han knappt har tid att sjunga. Han häcklar lokala journalister och politiker, förolämpar kändisar, dvärgar, judar och svarta och är allmänt otrevlig. Han stampar och sparkar på distpedalen så att rundgången tjuter och uppmanar publiken att gå hem om de inte gillar det. Fuck Radio Ethiopia, this is Radio Brooklyn. Det är väldigt roligt. Det är förstås också väldigt förvirrande och jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra det med. Lenny Bruce? Having Fun with Elvis on Stage? Vad tänkte skivbolaget när de fick den här skivan på bordet? Vad tänkte Lou Reed? Fast det undrar man ju alltid.
Man undrar också lite hur musikerna i bandet känner sig. De börjar spela Walk on the Wild Side men Lou kommer aldrig till skott med sången. Efter tio minuter har han ännu inte kommit förbi första versen utan har fastnat i någon förolämpande monolog om lokala rockkritiker. Andra låtar som Coney Island Baby, I’m Waiting for My Man och Street Hassle verkar aldrig ta slut alls. Skivan avslutas med en skenande skogstokig Leave Me Alone där Lou suger extra ordentligt på textraden “Don't you know some people they just don't know when to stop”. Helt fantastiskt.
