John Mayall & The Bluesbreakers : Diary of a Band vol 1 & 2 (1967)

1967 ville skivbolaget Decca att John Mayall och hans Bluesbreakers skulle spela in en liveskiva. Det ville ju Mayall inte alls, men han fann sig och gjorde det på sitt sätt. Resultatet är ett märkligt collage av musik och dialog.
    En bekant anklagade mig en gång för att ju sämre det låter desto mer gillar jag det. Det är förstås klart överdrivet. Men inte helt osant. Och jag gillar Diary of a Band. Det låter som en medioker bootleg med sången djupt begravd under instrumenten. Och det är väldigt mycket skräp mellan höjdpunkterna. Soul of a Short Fat Man är t.ex inte ens en låt utan ett trumsolo av Keef Hartley med häcklande kommentarer från de övriga musikerna som står vid sidan om. Sådant är ju roligt. Och vid en av konserterna som spelades in var man av kontraktsskäl tvungna att avsluta med God Save the Queen, så man improviserade fram en variant som inte liknar någonting annat. Efteråt skrattar alla.
    Men det är inte bara roligt. Det är också väldigt mycket som är bra på riktigt. Bluesbreakers var ju en orkester som spelade blues och blues är vad man får. Trygg och smutsig blues med fötterna i jazz. Skivan inleder med en improviserad Blood on the Night, inspirerad av att basisten Paul Williams fått stryk av någon i publiken precis innan de gick upp på scenen. Gitaristen i Bluesbreakers var här en ung Mick Taylor och man förstår förstås varför den killen plockades upp av The Rolling Stones några skivor senare. Hans gitarrspel i My Own Fault är sagolikt bra. Man river också av prickfria versioner av I Can't Quit You Baby, Help Me och Blues in B flat.
    Diary of a Band gavs ursprungligen ut som två separata skivor, volym 1 och 2, senare som en dubbelskiva. Jag vet inte vilken volym som egentligen är bäst, kanske den första. Eller kanske båda. Båda är nog bäst, så köp dubbeln.