Dag Vag: Dag Vag (1979)

Stig Vig uttryckte en gång en ängslan för att folk bara uppfattade Dag Vag som ett tjofaderittan-band, vilket de ju faktiskt inte alls var. Och det är väl bara att krypa till korset och erkänna att man gjort sig skyldig till dylik uppfattning själv en gång i tiden. När jag köpte Dag Vags debutskiva (på kassett, vinylspelare fanns ännu inte i min värld) var det ju mycket för de märkliga texterna, de medryckande melodierna och (icke minst) de lustiga namnen på gruppmedlemmarna. Stig Vig, Tage Dirty, Zilverzurfarn, Bumpaberra och sedan Olsson. Jag tyckte nog t.o.m att Olsson i det sammanhanget var det mest lustiga namnet av dem alla. Olsson, vem tusan kallar sig för Olsson? Jag plågade och tråkade sedan föräldrar och grannar och skolkamrater med favoriterna Ogräset och Jag Blev Inte Hög och minns att jag slet på kassetten så till den grad att magnetremsan gick av mitt i låten Va Spelar Det För Roll så jag fick lappa ihop den med tejp. Jag minns också att kassetten senare fastnade i dammsugaren med samma resultat men det är en annan historia. Jag har fortfarande kvar den kassetten och den fungerar alldeles utmärkt.
     När jag idag plockar fram skivan på cd tycker jag att musiken också håller ihop ganska bra, även om det fullkomliga storverket egentligen kom först året efter med Scenbuddism och gitarristen Beno Zenos inträde. Med facit i hand är första skivan också en ganska bra sammanfattning av Dag Vags alla olika sidor. Det finns lite av det mesta och ingenting är direkt dåligt. Idag uppmärksammar jag också många sidor av musiken som jag inte begrep mig på att uppskatta när det begav sig. De starka influenserna från den gamla proggmusiken t.ex, som färgar av sig på både musik och texter. Det är inte så konstigt egentligen, skivbolaget var ju ändå Silence som skämt bort landet med Kebnekaise, Samla Mammas Manna och Träs Gräs och Stenar (eller Trees Grass and Stones om man bor i utlandet). Inledande låten Sanningens Silverflod, en Träd Gräs och Stenar-cover, låter i mina öron också en hel del som Hawkwind. Och köper man dessutom den remastrade cd-utgåvan (och det gör man ju) får man på köpet en fantastisk live-version av den 10-minuter långa Tokna & Galna.
     Roligt blir det ändå, i t.ex Jag Blev Inte Hög (”Jag blev bara trög”) och försvenskningen av Bob Dylan i Snorbloos med den minnesvärda refrängen ”Morsan är i gruvan, hon har inga skor. Farsan är på kåken och han tillverkar skor. Och jag är i köket med mun full av snor”. De raderna har man ju gått och smågnolat på några gånger. För Dag Vag själva tog det roliga slut ganska fort. Bara fyra år senare lade man ner verksamheten. Men för mig, och säkert många andra, gjorde de åtminstone en skiva som hållit mycket längre än så. Även på kassett.