När jag idag plockar fram skivan på cd tycker jag att musiken också håller ihop ganska bra, även om det fullkomliga storverket egentligen kom först året efter med Scenbuddism och gitarristen Beno Zenos inträde. Med facit i hand är första skivan också en ganska bra sammanfattning av Dag Vags alla olika sidor. Det finns lite av det mesta och ingenting är direkt dåligt. Idag uppmärksammar jag också många sidor av musiken som jag inte begrep mig på att uppskatta när det begav sig. De starka influenserna från den gamla proggmusiken t.ex, som färgar av sig på både musik och texter. Det är inte så konstigt egentligen, skivbolaget var ju ändå Silence som skämt bort landet med Kebnekaise, Samla Mammas Manna och Träs Gräs och Stenar (eller Trees Grass and Stones om man bor i utlandet). Inledande låten Sanningens Silverflod, en Träd Gräs och Stenar-cover, låter i mina öron också en hel del som Hawkwind. Och köper man dessutom den remastrade cd-utgåvan (och det gör man ju) får man på köpet en fantastisk live-version av den 10-minuter långa Tokna & Galna.Roligt blir det ändå, i t.ex Jag Blev Inte Hög (”Jag blev bara trög”) och försvenskningen av Bob Dylan i Snorbloos med den minnesvärda refrängen ”Morsan är i gruvan, hon har inga skor. Farsan är på kåken och han tillverkar skor. Och jag är i köket med mun full av snor”. De raderna har man ju gått och smågnolat på några gånger. För Dag Vag själva tog det roliga slut ganska fort. Bara fyra år senare lade man ner verksamheten. Men för mig, och säkert många andra, gjorde de åtminstone en skiva som hållit mycket längre än så. Även på kassett.
