Programförklaringen kommer i låten I May Smoke Too Much: "Once my future was shiny as the seat of my pants are today. When I finally got tired of just sitting there watching my life slip away I said I better start taking all the living that's a-coming to me". Den bångstyrige sångaren vinglar sedan omkring i titlar som egentligen talar för sig själva: Stairway to the Bottom, Same Old Song, Star-Spangled Bummer (Whores Die Hard). Det är ett desillusionerat frossande i det egna förfallet och andras, i spruckna illusioner, missbruk, lögner och svek och (naturligtvis) uppgörelser med Den Onde. Det rosslar och det svajar och det spretar och det är piano och trumpet, men det finns också hela tiden någonting väldigt fängslande och underhållande i all den ynkedom som serveras. Kristofferson är sällan ointressant ens när han verkar vilja ge sken av att han inte anstränger sig. När han så småningom avslutar med en resignerad Rock’n’Roll Time och inleder med frågan ”Do I look like a loser?” är det dock nästan svårt att hålla sig för skratt. Vad menar karln med den här skivan egentligen? Jäklas han med oss? Det kom bättre tider sedan, men aldrig någon bättre skiva.
