Mycket kan skrivas om Grateful Dead men jag tänker inte göra det här. Det gör ju andra bättre. Jag bara gillar Grateful Dead och den här skivan speciellt. För mig är det en sammanfattning av Grateful Dead, var de kom ifrån och vad de stod för. Innan stadiumturnéer, innan dead-heads och innan Wall of Sound. Inspelad på klassisk mark, mestadels Fillmore East och Winterland, är det en lättsam men inspirerad blandning av country- och bluescovers och egna för tiden helt nya låtar. Förstärkta med Merl Saunders på keyboards spelar både Jerry Garcia och Bob Weir med osedvanlig skärpa, stämsången sitter som en sportmössa och det hela är hyffsat befriat från längre kosmiska improvisationer (vill man ha det finns ju alltid skivan Live Dead som komplement). Bob Weirs signaturlåt Playing in the Band framförs t.o.m i en kortare mer fokuserad och därav bättre version än på skiva. Två år senare kunde denna låten expandera till både 30 och 40 minuter, men den här korta varianten gör låten mest rättvisa.
Man kan tycka att det är fantasilöst att fylla en skiva med covers på redan uttjatade saker som Me and Bobby McGee, Johnny B Goode och Not Fade Away och jag vet att någon sagt att Grateful Dead var världens sämsta coverband, men jag håller förstås inte med och 1971 var låtarna inte alls så uttjatade som de är idag. Favoriten är nog Merle Haggards Mama Tried, eller kanske John Philips Me and My Uncle, men även versionen av Me and Bobby McGee är faktiskt en höjdpunkt, mer trogen Kris Kristoffersons original än Janis Joplin eller Jerry Lee Lewis. Och precis som Grateful Dead har jag svårt att komma upp med en bra avrundning, så jag nöjer mig med att ge den här skivan mina varmaste rekommendationer.
