Black Oak Arkansas: Live! Mutha (1976)

När Black Oak Arkansas stormade in på Long Beach Auditorium på mors dag 1975 gjorde de det som en av Amerikans mest populära konsertattraktioner. På den här sidan av Atlanten är det för de flesta bara jättekonstigt att en grupp bondlurkar, som fick Lynyrd Skynyrd att framstå som välklippta och städade, kunde dra så mycket folk till sina konserter. Störst framgång hade de 1973 med liveskivan Raunch'n'Roll och de följande åren turnerade de framgångsrikt över USA och Europa med spelning på bl.a California Jam 1974 inför 250 000 personer. Musikaliskt stod det dock rätt stilla länge innan man i mina öron fick en nytändning i.o.m rekryteringen av Jimmy Henderson på gitarr inför den egentligen helt obegripligt välproducerade skivan Ain't Life Grand 1975. Under den följande Ain’t Life Grand-turnén stannade man alltså till i Long Beach och spelade in ytterligare en liveskiva i hopp om att kunna upprepa de enorma framgångarna med den förra. Det gick sådär.
     Det är nog inte speciellt många som väljer Live Mutha före Raunch'n'Roll. Trots att skivan egentligen bjuder på Black Oak Arkansas i prima form saknar den både momentum och tvättbrädesolon. Men det är bra ändå. Musiken är fortfarande bångstyrig hillbilly-boogie med tre gitarrer som spretar åt tre olika håll och en trummis (Tommy Aldridge) som spelar med händerna. Och Jim "Dandy" Mangrum förstås. Mannen som man antingen älskar eller hatar, med en sångröst som mest låter som en gammal grinig ladugårdsdörr. Men, herrejösses, vilken personlighet. Som showman var han (och är fortfarande) helt och hållet i en klass för sig själv (eller hur David Lee Roth), så det blir aldrig tråkigt någonsin.
     Låtmaterialet bjuder annars inte på några större överraskningar. Som förväntat börjar man med paradnumret Jim Dandy (to the Rescue), som Black Oak spelade in efter order från Elvis. Låten är skriven för LaVern Baker men är som klippt och skuren för den färgstarke Black Oak-sångaren som ändå kallat sig för Jim Dandy sedan barnsben. Hela fyra låtar från skivan Ain't Life Grand avverkas sedan, Cryin' Shame, Fancy Nancy, Rebel och en cover på George Harrisons Taxman. Några väl valda favoriter från förr (Fever in My Mind, Hey Ya'll och Lord Have Mercy on My Soul) hinner man också med innan hela kalaset avslutas med Hot and Nasty (utan trumsolo).
     Ska man bara ha en liveskiva med Black Oak Arkansas ska man såklart ha Raunch’n’Roll, men Live Mutha är ett helt okej komplement. Man skulle kunna klaga på att ljudet är ganska dåligt, även på cd, och att speltiden är ganska snål. Men det gör man inte. 35 minuter Black Oak Arkansas live är ju ändå bättre än inga minuter alls. Eller nåt sånt.