Meat Puppets: Up on the Sun (1985)

Det var någon som väldigt träffande skrev en gång att de flesta som tänker på Meat Puppets nog inte tänker alls för de har aldrig hört talas om dem. Som många andra upptäckte jag dom sent omsider på skivan Meat Puppets II. Vad som gömde sig bakom den konstiga målningen på skivomslaget visste jag föga, men jag visste att Meat Puppets var ett av Kurt Cobains favoritband och det räckte för mig. Jag hade dock inte behövt salige Cobains välsignelse, det tog bara ungefär en minut av Split Myself in Two för att övertyga mig om att den här märkliga trion från Phoenix i Arizona faktiskt mycket väl kan vara ett av världens bästa band. Någonsin.
     Meat Puppets bildades redan 1980 som ett punk- och hardcoreband av de lite för löst ihopskruvade bröderna Curt och Cris Kirkwood tillsammans med trummisen Derrick Bostrom. De tröttnade snabbt, inte nödvändigtvis på den begränsade musiken utan på att ständigt bli spottade på av punkarna i publiken. För att jäklas började de att blanda in country och bluegrass eftersom de visste att punkarna skulle bli extra besvikna av just det. Att gäcka publiken blev ett mål i sig och under de tidiga åren kunde man på konsert såväl som på skiva därför få höra vansinniga tolkningar av både Creedence och Elvis framförda i racertempo med utomordentlig falsksång. Men någonstans mitt i alltihopa fick de till ett mästerverk. Up on the Sun. Where it never rains or snow.
     På Up on the Sun är punken är nästan helt bortblåst och ersatt med någon slags soldränkt psychedelia. Musiken beskrivs ofta och slarvigt som countryrock men det liknar ingen annan countryrock jag har hört. Möjligtvis om man med countryrock menar Grateful Dead runt skivan Blues for Allah (och det tror jag inte man gör men det är den enda begripliga jämförelsen jag kommer på just nu). Det är löskokt men aldrig ofokuserat. Ibland går det jättefort (Enchanted Porkfist), ibland går det långsamt (Seal Whales), ibland går det som en vinglig bilfärd genom stekhet öken med solen i ögonen och kepsen på sned (Swimming Ground). Låtarna spottar ur sig textrader som "Hot pink forest is backed by a furnace that boils the lemonade free" (Hot Pink) och när orden tar slut byts de ut mot visslingar (Maiden's Milk). Skivan innehåller tolv låtar men låtarna ändrar skepnad så ofta att det känns som att varje låt är minst fyra. Att allting bara tog tre dagar att spela in är häpnadsväckande men egentligen fullkomligt självklart.
     Meat Puppets sålde aldrig några mängder skivor (även om den Pete Anderson-producerade Forbidden Places 1991 borde ha sålt massor om världen varit rättvis) och efter en kaotisk turné som förband till Stone Temple Pilots 1995 splittrades gruppen. Curt Kirkwood gjorde ett par soloskivor medans Cris Kirkwood åkte in i finkan efter att ha slagit en polis i huvudet med en batong. 2006 gjorde man pigg och frisk comeback med den utmärkta skivan Rise to Your Knees. Det är förstås ingen Up on the Sun, men det är det inte mycket som är. Faktiskt nästan ingenting alls.