Kort efter att Sir Douglas Quintet splittrats så skrev Doug Sahm nytt kontrakt med Atlantic och den legendariske producenten Jerry Wexler för en serie soloskivor inspelade i New York. Fast solo är nog en överdrift. Inspelningarna gästades av en lång rad musiker och man spelade in så mycket material att det räckte till många fler skivor. Från början var nog också tanken att det skulle vara mest egenskrivna låtar men man hade uppenbart så roligt i studion att det slutade med mestadels covers och den sedvanliga blandningen av rock’n’roll, soul, blues och country.
Stundtals låter det onekligen som repetitioner snarare än en färdig skiva, men det är ju det som gör det så förbaskat charmerande. Spelglädjen är verkligen på topp. På Is Anybody Going to San Antone? och Wallflower gästsjunger Bob Dylan med sådan väldig entusiasm att Sahm själv nästan försvinner. Och det är helt omöjligt att sitta still och lyssna på Poison Love där Flaco Jimenez glänser på dragspel. Man spelar sedan blues för blotta livet i Dealer’s Blues och traditionell country i Faded Love och Willie Nelsons Me and Paul fast utan Willie Nelson men med Dylan på munspel. Dylan river sedan av ett gitarrsolo på Blues Stay Away from Me och på den avslutande I Get Off glider självaste Dr John in på orgel. Jag skulle också vilja påstå här, om jag får, att Doug Sahm själv var en underskattad gitarrist.
Det är knivigt att singla ut någon speciell favorit från detta musikaliska smörgåsbord, precis allt är ju bra, men jag är nog lite extra svag för den fina It’s Gonna Be Easy, en låt som man numera också känner igen från förtexterna till Will Ferrell-filmen Neighbor for Sale. Det slår mig att Doug Sahm gör sig alldeles utmärkt som filmmusik. Också.
