Jag har aldrig gillat fantasy-delen av Uriah Heep, den med trollkarlar och drakar och grejor, och The Wizard är bara jättetråkig. För mig är Heep ett rock’n’roll-band och ingen skiva rockar hårdare än denna gruppens tredje skiva. Nästan alla låtar här är skrivna av orgelgeniet Ken Hensley vars motorvägsbreda hammondriff ligger som en tjock vante över hela skivan. Förutom den klassiska titellåten finns här också låtar som Tears in My Eyes, I Wanna Be Free, Love Machine och den stenhårda Shadows of Grief. Idel rockklassiker.
Sedan har vi då July Morning. En av Heeps allra mest älskade låtar och enligt många fans också sångaren David Byrons största stund. Låten är väldigt populär på begravningar dessutom, har jag hört. Och det måste man ju erkänna, den mustaschprydde eleganten Byron var en helt fenomenal sångare och frontfigur, härligt arrogant och självupptagen och begåvad med en fantastisk sångröst som gjord för grandiosa ballader som denna. När han exakt 4.50 minuter in i låten går upp i falsett är det så bra att man inte vet var man ska ta vägen. Byron söp ihjäl sig 1985 men genom låtar som July Morning har han gjort sig odödlig. Låtens tre minuter långa moog-solo är för övrigt spelat av Manfred Mann.
Uriah Heeps progressiva tackling på klassisk rock och blues har kanske aldrig riktigt gått hem hos kritikerna men publiken har alltid varit gruppen trogna och det råder ingen tvekan om att de också varit en stor influens för många yngre musiker. T.ex Gamma Ray som har spelat in flera Heep-låtar, bl.a en suverän version av Look at Yourself.
