Ingen grupp var så hypad som Lone Justice under det tidiga 80-talet, och ingen var så hyllad som den då knappt 18-årige Maria McKee som sjöng rock och country så att ögonen tårades och knäna vek sig. Efter bara fyra år var gruppen helt utbränd.
Ytterligare några år senare gav Maria McKee ut sin första egna skiva. Den sommaren hade jag skivan i min Sony Walkman (fråga farfar) nästan varje dag när jag cyklade till ett sommarjobb. Jag hann precis igenom den första sidan av skivan på vägen dit och den andra på vägen hem. Det finns säkert bättre sätt att börja en arbetsdag på än med I've Forgotten What it Was in You (That Put the Need in Me) i hörlurarna, men just då kändes det inte så. Det fanns ingenting bättre. Det gjorde det inte då och det är faktiskt tveksamt om det gör det nu heller.
Vill man göra det enkelt för sig kan man säga att skivan låter precis som det ser ut på omslaget och låttitlar som To Miss Someone, Nobody's Child och Drinkin' in My Sunday Dress beskriver också ganska bra skivans genomgående tema. Det är naket, personligt och självutlämnande och Maria sjunger med förlamande kraft och inlevelse om hjärta och smärta, utanförskap och längtan. Stundtals låter hon som en countrydrottning, som i den inledande låten nämnd ovan, andra stunder låter hon som Bob Dylans heltokiga lillasyster när hon fräser och morrar och spottar ur sig textrader som "I can feel phantoms blowin' through my brain”.
Skivan innehåller också en passande och smakfull Richard Thompson-cover, Has He Got a Friend for Me, och förstås den egna Am I the Only One (Who's Ever Felt This Way som Dixie Chicks senare spelade in med stor framgång.
Det är egentligen helt obegripligt att en av vår tids bästa sångerskor inte rönt större framgång som soloartist. Trots att skivorna nuförtiden bara är sådär så sjunger ju Maria McKee ändå alltid fortfarande så att ögonen tåras och knäna viker sig. Och jag har just skrivit en hel text om henne utan att en enda gång nämna Show Me Heaven.