Bob Weir är förmodligen rockhistoriens mest underskattade rytmgitarrist. Han hade iallafall den klart mest otacksamma rollen i Grateful Dead, det framgår ganska tydligt i boken A Long Strange Trip (the inside history of the Grateful Dead and the making of modern America), skriven av gruppens egen historiker Dennis McNally. Weir var inte bara yngst i gruppen och snyggast, för Deadheads var han för alltid The Kid och Mr Showbiz då de ansåg att han skrev lättvindiga låtar jämfört med Captain Trips och dessutom var den minst begåvade musikern i gruppen. Det sägs t.o.m att han fick sparken från Dead redan 1968 men eftersom han vägrade att sluta så blev han kvar. Kanske var det så, kanske inte. Kanske var Weir den alldeles nödvändiga motvikten till Jerry Garcia och alla som har t.ex klassikern Europe 72 i skivhyllan (vilket borde vara alla) vet ju förstås att Weir kan spela.Bob Weirs första soloskiva, Ace, släpptes mitt under Grateful Deads bejublade Europa-turné 1972 och var skivan där sångaren blommade ut som låtskrivare. Det är en kompetent och elegant producerad skiva, slickad med Dead-mått mätt, och fullspäckad med klassiska låtar. Alla utom en spelades flitigt av Dead under årens lopp. Det är inte så konstigt för egentligen är det en Grateful Dead-skiva fast med bara låtar skrivna, arrangerade och sjungna av Weir. Musicerandet står Garcia och kompani för.
Ace inleder med Greatest Story Ever Told. Den vanligtvis så träiga låten sprudlar här av liv och energi och det är nästan så att jag redan här vill utse låten till skivans bästa, om det inte vore för att nästan alla låtar är precis lika bra. Som den medryckande Mexicali Blues komplett med blås av Snooky Flowers och Space Rangers. Och Looks Like Rain med tårögd pedal-steel bakom textrader som “Did you ever waken to the sound of street cats making love”. Jag är också väldigt förtjust i balladen Black-Throated Wind och vi får inte glömma den akustiska Cassidy eller det givna extranumret i One More Saturday Night.
Skivans mest kända låt är annars Playing in the Band. Det är i alla fall den fjärde mest spelade Dead-låten någonsin (enligt de som håller reda på sånt). Den fanns redan på liveskivan Skull & Roses men här är den lite mer pyntad, bl.a med Donna Jean Godchaux på sång. Fortfarande är låten ganska kort, bara sju minuter, men på konsert var det andra bullar. Där blev det en alldeles utmärkt ursäkt för extrem psychedelisk maratonimprovisation. Den längsta versionen jag har hört är 46 minuter lång och varenda minut är naturligtvis helt oumbärlig.
Tillsammans med Jerry Garcia’s Reflections är Ace kanske den bästa soloskivan från en Dead-medlem. Det har sedan inte blivit speciellt många fler egna skivor för Weir. Uppföljaren, Heaven Help the Fool, var ordentligt slätstruken radiorock och de egna banden verkar precis som Grateful Dead trivas bäst ute på vägarna.
