Blow är en enkel och tydlig liveskiva med en ljudbild lika självklar som Heathers kristallklara sång. Man kan inte låta bli att imponeras över att hon redan här har fullständig kontroll över sin sångröst och förstummas över med vilken väldig intensitet och kraft hon använder den. Crescendot i slutet på inledande Light Years är så omtumlande och kusligt att håret på huvudet darrar. Man behöver nog här också nämna det formidabla bandet. Det mullrar och smäller ganska rejält om t.ex Mother Tongue och Shaking the Doll och speciellt om David Ayers vars lätt punkiga men ändå smakfulla gitarrspel ger låtarna en väldigt tilldragande dramatisk nerv, inte helt olikt Neil Young. Allra bäst är det dock när Heather sänker rösten och tempot, när hon ackompanjeras av endast Nadia Lanman eller Maz de Chastelaine på cello i magiska låtar som Blessed, Frontier och Doubled Up.
Blow är en skiva som idag förekommer flitigt i rea-backarna och jag vet inte vad jag ska säga om det. Att man får väldigt mycket bra för väldigt lite pengar? För det får man. Blow är en riktigt bra och riktigt levande skiva.
