Till skillnad från den första skivan, Truth, som är lite för spretig för min smak, så är Beck-Ola en mer rak skiva med mestadels tjock och fet bluesrock. Enligt ryktet tog det bara fyra dagar att spela in skivan, man hade helt enkelt inte mer tid på sig eftersom skivbolaget hade bråttom. Inte heller hade man speciellt många låtar. Beck erkänner det själv på omslaget: "Today, with all the hard competition in the music business, it's almost impossible to come up with anything totally original. So we haven’t." Istället gick man för tyngd och volym i två ruffiga Elvis Presley-covers, All Shook Up och Jailhouse Rock, och egna låtar i liknande stil som Spanish Boots, Plynth (Water Down the Drain) och The Hangman’s Knee. Inte mycket är lika omedelbart som på senare skivor med Faces och Rod Stewart, men det är minst lika oborstat och nästan lika charmigt.
Men även om man nu händelsevis inte skulle tycka att låtarna håller måttet (och det är det tydligen många som inte tycker) så finns det andra kvalitéer. Jeff Beck var vid den här tiden planetens kanske mest spännande, innovativa och orginella gitarrist (efter Jimi Hendrix) och Roddan var ju redan här en fantastisk sångare. Beck-Ola är alltså på många sätt en fasligt underhållande nödvändighet i skivsamlingen.
