Elvis Presley: Moody Blue (1977)

Elvis sista riktiga skiva är också en av hans bättre. Om man frågar mig. Och det gör man ju. Den ständige producenten Felton Jarvis hade dock ett litet helsike med att få ihop någon skiva överhuvudtaget. Elvis hade inte tillräckligt med nya låtar så Jarvis plockade in lite överblivet från ett par år tidigare och blandade med lite nya liveinspelningar från en konsert i Ann Arbor, Michigan. Trots detta så är Moody Blue en väldigt bra skiva. Det är också den enda Elvis-skivan som jag kommer ihåg när den kom. Jag vara bara åtta år gammal men av någon konstig anledning minns jag det. Troligtvis mer för att Elvis åt sin sista jordnötsmacka bara någon månad efter att Moody Blue hamnade på skivdiskarna, och det satte ju ett ordentligt avtryck på alla i omgivningen.
     I alla fall. Det är alltså en brokig samling låtar som erbjuds, men på det stora hela en skön och lättlyssnad blandning. Och Elvis levererar, oavsett om han står på scenen eller om han ligger hemma i sängen och sjunger. Låtarna är också genomgående starkare än på de närmast föregående skivorna och det finns inget riktigt stolpskott. Speciellt gillar jag If You Love Me (Let Me Know) men även Way Down och Moody Blue är låtar jag gärna lyssnar på fortfarande liksom It’s Easy for You och Pledging My Love. För att inte tala om den väldiga Unchained Melody som inleder skivan. Inspelningen av Let Me Be There är emellertid en favorit i repris från skivan Elvis as Recorded Live on Stage in Memphis, men det gör ingenting.
     Moody Blue må vara en skiva tungt förknippad med Elvis sista tid, men det är en skiva som även musikaliskt motiverar sin plats i skivsamlingen tycker jag. En toppenskiva alltså. That's the way it is, som Elvis själv hade sagt.