Elvis Presley: Recorded Live on Stage in Memphis (1974)

Fort, vad har Elvis Presley och Carola Häggkvist gemensamt? Jo båda gillade Per-Erik Hallin väldigt mycket. Elvis gillade honom så mycket att han 1973 bjöd in honom till Stax studios i Memphis för att spela piano på skivan och singeln Promised Land. Vad man ibland glömmer bort är att Per-Erik också var medlem i vokalgruppen The Voice som turnerade med Elvis och sålunda även medverkade på skivan Recorded Live on Stage in Memphis.
     Recorded Live on Stage in Memphis är en av Elvis mindre kända liveskivor, känns det som. På skivans framsida finns en bild på Graceland, Elvis hem, och i mina yngre dagar trodde jag att skivan faktiskt var inspelad på Graceland. Men det är den inte utan den är inspelad på Midsouth Coliseum i Memphis. Om inte hemma så iallafall nästan hemma, kan man säga.
     Som vanligt inleder föreställningen med en rasande See See Rider som följs av I Got a Woman. Inga konstigheter så långt. Elvis är i fin form, i alla fall sångmässigt, och publiken är hysterisk. Lite för hysterisk kan tyckas och mycket riktigt har man lagt på extra publikljud i efterhand. Men det gör ingenting, det är fullt drag och bandet är på tårna. Vid ett tillfälle sjunger dock Elvis ”The band I knew is gone" så kanske han tyckte annat.
     Flera låtar som spelades har redigerats bort för att det ska få rum på två vinylsidor (dvs 40 minuter speltid), vilket är tokigt men det betyder också att låtmaterialet är lite roligare jämfört med tidigare liveskivor. Lawdy Miss Clawdy t.ex hör man ju inte alltför ofta och medleyt med Long Tall Sally, Whole Lotta Shakin’, Mama Don’t Dance, Flip Flop and Fly, Jailhouse Rock och Hound Dog är väldigt underhållande. Mycket bär också en klädsam prägel av gospel, t.ex en toksvängig Let Me Be There och fina versioner av How Great Thou Art och Why Me Lord. Sedan avslutar man plikttroget med Can’t Help Falling in Love innan Al Dvorin basunerar ut att Elvis har lämnat byggnaden och att souvenirer nu finns att köpa vid entrén.
     Recorded Live on Stage in Memphis är så klart inte lika bra som Aloha From Hawaii från året innan och inte heller lika tuff som liveskivorna från Las Vegas 1969, men den står ändå bra på egna ben och eftersom det är Elvis så har den så klart en självklar plats i skivhyllan.