Bara ett par månader innan hade gruppen släppt sitt magnum opus, The Allman Brothers Band at Fillmore East. Det är en ju en skiva som det har skrivits jättemycket om redan, så egentligen hade jag tänkt skriva om den liveskiva som kom fem år senare, Wipe the Windows, Check the Oil, Dollar Gas, men hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag inte runt Fillmore East. Så jag får väl skriva några rader om den först.
Fillmore East har kallats det mesta. Alla tiders bästa liveskiva, bästa vita bluesskiva, bästa blueskiva med slidegitarr osv. Det sägs att gruppen planerade inspelningarna på Fillmore på samma sätt som inför en vanlig skivinspelning. Dvs de valde låtar med omsorg och repeterade till förbannelse. Det hörs, det är hela tiden fokuserat och koncentrerat, men det blir aldrig tråkigt eller förutsägbart och det finns gott om plats för improvisationer och utsvävningar. Ursprungligen hade man också med sig en blåssektion, men efter en åthutning från producenten Tom Dowd så gav man blåsarna foten redan efter första kvällen.
Den redan väl etablerade Duane Allman var förstås den stora stjärnan under den här perioden och det är också hans fenomenala gitarrspel som dominerar. Den är dock den andra gitaristen, Dickey Betts, som skiner starkast med sin magiska och oförglömliga In Memory of Elizabeth Reed. Är jag tvungen att singla ut en låt och en inspelning som för mig för evigt definierar Allman Brothers så är det just denna 13 minuter långa versionen av Elizabeth Reed. Dickey Betts spelar fortfarande låten på sina egna konserter och tyvärr har han en förmåga att dra ut den till groteska längder. Jag har t.ex en 41 minuter lång version någonstans (fråga inte) med fiol och grejor som inte går att genomlida utan att somna.
Det jag gillar allra mest med skivan är dock det lediga och jazziga trumspelet där två trumslagare, Butch Trucks och Jaimoe Johanson, ger musiken rejält med luft och utrymme att andas fritt på. Det märks inte minst på Gregg Allmans intensiva och 22 minuter långa Whipping Post. Resten är mestadels bluescovers, Statesboro Blues, You Don’t Love Me, Done Somebody Wrong och Stormy Weather. Vi har hört låtarna förr naturligtvis, med andra artister, men Allmans gör dem till sina egna. Speciellt Duane Allmans slidegitarr i Statesboro Blues, som inleder skivan, är någonting alldeles extra.
Slutligen har vi det klassiska skivomslaget, som inte alls är fotograferat utanför Fillmore East (i New York) som man kan tro utan någon helt annanstans. Det har också spekulerats mycket om varför bandet ser ut att ha så roligt på bilden på framsidan. Var det någon som drog en vits? Släppte en rökare? Sanningen var den att Duane precis har köpt knark av en kompis utanför bild och sedan halvhjärtat försöker dölja sitt inköp för fotografen, varvid munter stämning uppstår.
Summa summarum: ingen skivsamling, av något slag, är komplett utan minst ett exemplar av The Allman Brothers Band at Fillmore East.
