Konserten gungar igång med Leaving Las Vegas och det låter nästan som att det är inspelat i någons vardagsrum. Bandet är avslappnat och tillbakalutat och det är stundtals lite slarvigt och slaffsigt. Sheryl låter sådär härligt oengagerad som hon ibland kan göra fast hon inte är det, publiken applåderar prydligt och Sheryl skojar och pratar japanska mellan låtarna. Det bjuds på ett antal nya låtar som aldrig hamnat på någon skiva, t.ex I Feel Happy (ej att förväxlas med Keith Richards Happy som också spelades flitigt, men inte här) och Coffee Shop (känns halvfärdig) liksom tidiga versioner av de egna Love is a Good Thing och Hard to Make a Stand, två låtar som vid tidpunkten också var outgivna. Man leker sig dessutom igenom några väl valda covers, Keep on Growing (Derek and the Dominos), I’m Gonna Be a Wheel Someday (Fats Domino) och D’Yer Mak’er (Led Zeppelin) med dragspel.
Mest spännande är nog ändå det nya långsammare arrangemanget på hitlåten All I Wanna Do. Det är knappt man känner igen låten, omformad som den är till någon slags blues på valium. Det låter som att Sheryl sitter djupt nersjunken i en stor fet soffa och pratsjunger. Vilket hon kanske gör också, man verkar ha haft en hel del möbler på scenen. För säkerhets skull spelar man senare låten en gång till i den mer kända versionen, precis som de bekanta hitsen som Run Baby Run och Strong Enough. Hög charmfaktor alltså, och ett utmärkt komplement till Tuesday Night Music Club som alla självklart redan har. "Some of these bootleggers, they make pretty good stuff", som Bob Dylan sa.
