Valet av låtar är som sagt inte det minsta spännande. Den nyaste låten är Pincushion från 1994. Man kan tycka att det borde finnas någonting från senare skivor att bjuda på, men uppenbarligen inte. Det ska vara det gamla vanliga. Är det greatest hits så är det. Det enda som viker av är att Jeff Beck gästspelar på Rough Boy och Sixteen Tons. Det är ju roligt, men jag hade hellre hört någonting från senaste skivan (kanske Gotsta Get Paid).
Men, och nu kommer vi till det viktigaste, det hela låter förbaskat bra! Trots att det är inspelat på flera olika platser och trots att publikljudet tonas ner och upp mellan låtarna. Produktionen är föredömlig i sin enkelhet, inte alltför perfekt utan precis lagom ruffig. Inga konstigheter, bara gitarr, bas och trummor. Nästan som på den gamla goda tiden, bara lite mindre boskap på scenen. ZZ Top låter helt enkelt här som det lilla blues- och boogiebandet från Texas som de alltid hävdat att de är men inte alltid varit.
