Jag får väl erkänna att jag köpte den här skivan mest för att jag ville höra Deep Purple spela
Green Onions. Och det var ju roligt. I ungefär en minut. Jag ångrar inte köpet speciellt mycket ändå, en riktig skiva av plast gör sig så klart snyggare i skivhyllan än en digital och Deep Purple är ju alltid Deep Purple, även om man kan diskutera detta nuförtiden. Don Airey är emellertid inte Jon Lord och Steve Morse är inte Ritchie Blackmore, och det behöver de ju inte vara, men de behöver ju heller inte vara så bedövande tråkiga.
To the Rising Sun är inspelad på Nippon Budokan i Tokyo, där delar av klassiska
Made in Japan spelats in 44 (!) år tidigare, och inleder med två låtar från
världens bästa hårdrockskiva,
Into the Fire och
Hard Lovin' Man. Helt okej start. Sedan blir det tröttare fort. De sedvanliga klassiska låtarna avlöser varandra i rask takt, kompletterat med ett för långt orgelsolo och några låtar från de senaste skivorna. Men ingen
All the Time in the World. Och ingenting från skivan
Purpendicular. Det är inte okej.
