UFO bildades 1969 och ägnade de första åren och skivorna åt någon slags tidstypisk och psychedelisk rymdrock med kraftiga drag av blues och boogie. Inte dåligt, men inte speciellt bra heller. Genombrottet kom 1973 när gruppen turnerade i Tyskland och de lyckades lura över den då endast 17-årige gitaristen Michael Schenker och dennes Flying Gibson V från gruppen Scorpions. Den temperamentsfulle tysken kunde inte ett ord engelska men spela gitarr kunde han desto bättre. Första skivan med "nya" UFO, Phenomenon, har förstås, precis som alla andra klassiker, givits ut i många olika utgåvor under åren, mixats om hit och dit, och förpackats på alla möjliga vis. Originalet är dock alltid bäst och originalet i mitt fall är en dubbel-vinyl där ena skivan innehåller Phenomenon medans andra skivan innehåller uppföljaren Force It. Minns inte var jag köpte denna (kan ha varit under en skolresa till Gotland) men jag noterar numera att den ena skivan är alldeles sönderspelad medans den andra knappt har en repa. Phenomenon är helt enkelt en phenomenal skiva. Den ruffiga hemmagjorda stilen från de tidiga skivorna finns kvar i grunden, speciellt tydligt i covern på Willie Dixons Built for Comfort, men skivan innehåller också en rad låtar i numera klassisk heavy metal-stil, som Doctor Doctor, Oh My och Rock Bottom som fortfarande spelas outtröttligt av både UFO och Michael Schenker Group (Doctor Doctor borde dessutom alla Iron Maiden-fans vara väl bekanta med). Alla andra blonda flyhänta gitarister får ursäkta (ja även du Yngwie), men Michael Schenker spelade redan här i en klass för sig. Den låt som etsat sig fast i mitt huvud är dock, ironiskt nog, den aviga balladen Crystal Light, med fina akustiska gitarrer och vemodig sång.
UFO spottade ur sig ytterligare fem väldigt lyckosamma skivor innan interna stridigheter gjorde att Der Schenkmeister en dag packade ihop gitarren och lämnade skeppet. Fortfarande hade han sina bästa skivor framför sig. UFO däremot hade sina bästa bakom sig.
