Skivan inleder med den ursinniga C'Mon Baby Let's Go Downtown, sjungen av Danny Whitten (och inte skriven av Lightnin' Hopkins). Efter det följer i rask takt Wonderin', Everybody Knows This is Nowhere, Down By the River, Winterlong och Cinnamon Girl. Sedan kommer avslutningen som en stormvind över Monument Valley. Den dramatiska och majestätiska Cowgirl in the Sand. Har man bara hört den relativt återhållna studioversionen av Cowgirl så har man inte hört någonting. Det här, just den här inspelningen, är nämligen vad allting handlar om, egentligen. Hela anledningen till varför man är Neil Young-fan, anledningen till att man går upp på morgonen, kanske t.o.m hela meningen med livet. Allt man behöver finns koncentrerat i dessa 16 extatiska ultraelektriska minuter.
Häromåret gav Neil Young själv ut inspelningarna officiellt under sin Archives-etikett. Åtminstone delar av dem. Hela den akustiska halvan saknas fortfarande och av någon anledning saknas plötsligt även Cinnamon Girl. Det och känslan av att man tvättat bort en hel del av den råa och oborstade charmen gör att jag nog tänker behålla min Sunset Cowboy ett tag till. Sorry Neil.
