Saxon: The Eagle Has Landed (1982)

Det sägs att regissören Rob Reiner lät ett kamerateam följa med Saxon på turné för att få inspiration till filmen Spinal Tap. När man ser levande bilder från den tiden kan man förstå det. Det är nämligen väldigt mycket Spinal Tap över tidiga Saxon. Kläder och frisyrer (eller som i några fall, avsaknaden av frisyrer) ser idag hopplöst fåniga ut och sångaren Biff Byford påminner mest om en engelsk fotbollshulligan med potatisnäsa, spandexbyxor och blond peruk. Musiken däremot är det ingen som skojar bort. Efter åtskilliga miljoner sålda skivor är det Saxon själva som skrattar bäst.
     Få band har lyckats fånga hårdrockens kärna så bra som Saxon och ännu färre har lyckats med det över så många skivor under så många år. Det är hög och hård rock'n'roll med tuffa riff och rockklyschor om snabba kvinnor och fagra motorfordon. Fett ös och inga konstigheter. The Eagle Has Landed fångar Saxon på den absoluta toppen av karriären, inspelad under Denim and Leather-turnén 1981 då bandet fortfarande kunde hålla sams. Skivan är så full av tidlösa klassiker i fulländad tappning att man blir alldeles andfådd. Gitaristerna Graham Oliver (han med mustaschen) och Paul Quinn (han med kepsen) kramar ur sig det ena smittande riffet efter det andra och det svänger obönhörligt om Wheels of Steel, Heavy Metal Thunder och Princess of the Night. Den explosiva inledningen med Motorcycle Man (en av alla tiders bästa öppningslåtar) och 747 (Strangers in the Night) överträffas egentligen bara av den ännu mer explosiva avslutningen med Machine Gun. The Eagle Has Landed är en av hårdrockens mest effektiva liveskivor, 44 minuter hårdrock helt utan döda punkter. Det är inte så mycket mer att säga. Vrid upp volymen till 11 och spela Motorcycle Man för grannarna. Grannarna i nästa kvarter.