Ett antal år efter Medlodifestivalen tillhandlade jag mig Pugh on the Rocks på en loppmarknad för 15 kronor. Omslaget var trasigt, hörnen var avklippta och skivan var repig. Men jag köpte den ändå. Om inte annat så för den coola skivtiteln och det fantastiskt snygga omslaget (jag tycker fortfarande att det är ett av världens snyggaste skivomslag någonsin). Sedan den dagen är Pugh on the Rocks en av mina absoluta favoritskivor när det gäller rock på svenska. Jag är fullt medveten om att många, rent av de flesta, tycker att Pugh har gjort bättre skivor och helt ärligt tycker jag väl numera det själv också. Det är ju inte mycket som slår t.ex Ett Steg Till, om ens någonting alls. Men det är någonting speciellt med Pugh on the Rocks ändå och att alla alltid ska hacka ner på skivan får mig bara att gilla den ännu mer.
I korta ordalag är Pugh on the Rocks en hyllning till rockhistorien. Det brukar ju heta så när artister drabbas av låtskrivartorka och försöker komma över det genom att spela in andras låtar. Klassikern i det facket är, om man frågar mig (och det gör man ju) The Bands Moondog Matinee från 1973 och här hemma översatte Ulf Lundell sina favoriter till jättetråkig svenska på skivan Sweethearts. Pugh håller sig dock till The Bands koncept med lite äldre låtar. För Mej Finns Bara Good Ol' Rock'n'Roll sjunger han inledningsvis till tonerna av Chuck Berrys Reelin' and Rockin' och det sätter fingret på spiken ganska precis. Det är rak och enkel rockmusik utan konstigheter, inspelad i Metronome studio med självsvängande musiker som Janne Lucas Persson, Lasse Wellander, Janne Schaffer, Ola Brunkert och Peps Persson. Ibland är det väldigt likt originalen, som i Tutti Frutti och Keep On Knockin’ som mest låter som de alltid har gjort. I andra fall är de nya texterna väldigt lekfulla, som i Bä Bä Vita Lamm. Jag vet inte vad Alice Tegnér hade tyckt om den här versionen (och inte August Strindberg heller för den delen) men Pugh har alldeles uppenbart väldigt roligt när han sjunger om ”brudar från Brazil med medaljer och därtill”.
Bäst lyckas man i den själfulla balladen Långsamma Timmar, en översättning av Seems Like A Long Time, där Pugh sjunger nästan lika bra som en gång Rod Stewart i samma låt. Även Mamma Håll Ut (That’s Allright) med Peps på munspel är riktigt lyckad. Skivans enda bottennapp ligger sist, The Locomotion som man döpt om till Ångmaskinen. Det låter mest som man fått slut på idéer och inte riktigt vet hur man ska avsluta skivan. "Har du ingenting att göra, gör som loket gör" sjunger Pugh medans ångmaskinen slutar och börjar om igen, och slutar och börjar om igen, i all evighet tills alla tröttnar och går hem och låten rinner ut i sanden. Det är ett olycksfall i arbetet som på sätt och vis stärker skivans lättsamma charm. Pugh on the Rocks var aldrig menad som någonting annat än ett anspråkslöst mellanspel i väntan på nästa självskrivna skiva. Kanske är det just därför jag älskar den.
