I mars 1967 samlades Bob Dylan och musikerna i The Band i källaren i ett stort rosa hus som Rick Danko hade köpt en bit utanför Woodstock. Det har skrivits åtskilliga böcker om vad de egentligen pysslade med i den där källaren. Kanske planerade de en ny skiva. Kanske spelade de in låtar till andra artister. Kanske spelade de musik enbart för sitt eget nöjes skull. Kanske gjorde de egentligen inget speciellt. Det enda vi vet med säkerhet är att de kom tillbaka upp med en gigantisk mängd låtar. Ett dussin av dessa låtar gavs till andra artister att spela in, vilket de gjorde med stor framgång, andra låtar gavs 1975 ut på bluffskivan The Basement Tapes. Resten hittade ut till världen via bootlegs. The Genuine Basement Tapes t.ex samlar ihop rubbet på fem cd-skivor.
Till min förfäran upptäckte jag att jag ännu inte skrivit om Bob Dylan. Alls. Det får det ju bli bättring på. Jag har ungefär samma favoritskivor med Dylan som alla andra (Highway 61, Blonde on Blonde bla bla), inga konstigheter där, men jag måste nog ändå erkänna att det är de märkliga inspelningarna från Big Pink som jag återkommer till oftast.
Mycket av charmen med The Basement Tapes och alla variationer därav består förstås i den muntra stämningen som alldeles uppenbart genomsyrat inspelningarna. Bob och kompisarna i bandet har med all tydlighet väldigt roligt när de sätter tänderna i allt från gamla traditionella folklåtar och ballader till blues- och countryklassiker. De avbryter när någon börjar skratta för mycket och börjar sedan om i ett nytt tonläge eller med en helt ny improviserad text. Ibland mäktar de bara med en vers innan någon avbryter och trycker av bandspelaren. De hinner också med att skriva ihop en hel del nya låtar. Eller egentligen är det omöjligt att avgöra vad som är nyskrivet eller vad som är jättegammalt. Robbie Robertson har sagt att Bob skrev nya låtar fortare än han kunde skriva ner dem och att bandet själva ofta inte hade en susning om ifall låten de spelade var en nyskriven låt eller om Bob hittat den under en sten någonstans. Stundtals låter det också som att inspelningarna är hundra år gamla. Det knastrar och det brusar och det tjuter, men överlag är det oftast förvånansvärt bra ljud på det mesta. Många bootlegs har digitalt förbättrat ljud men jag föredrar faktiskt de råa omixade versionerna, till synes direkt från Garth Hudsons kassettbandspelare.
Så går det att singla ut några godbitar ur detta? Är det alls möjligt? Jag gör ett försök. Hills of Mexico, Bonnie Ship the Diamond, Sign on the Cross och I’m Not There är låtar som direkt gör sig påminda. Sedan vill man ju också nämna några av alla bångstyriga och underhållande covers, t.ex People Get Ready (Curtis Mayfield), A Fool Such As I (Elvis), Stones That You Throw (Hank Williams), It Don’t Hurt Anymore (Hank Snow), Big River och Folsom Prison Blues (båda Johnny Cash). För att inte tala om roligheter som Quit Kicking My Dog Around och See You Later Allen Ginsberg (som förstås är en variant på See You Later Alligator). Och den osannolika I’m Your Teenage Prayer som framförs med närmast bisarr inlevelse. Som höres kan man fortsätta i all evighet.
Sedan finns ju också alla de låtar som redan givits ut officiellt. Vi pratar då om Quinn the Eskimo, I Shall be Released, You Ain’t Going Nowhere, Tears of Rage, Apple Sucking Tree, Nothing Was Delivered osv i många olika tagningar och ibland med helt annorlunda texter jämfört med de kända versionerna.
Så vad blir då slutsatsen av allt detta? Det kan naturligtvis bara bli en sak. Gillar man Bob Dylan eller bara musik i största allmänhet så är dessa inspelningar ett måste. Det bara är så, det går inte att komma undan.
