1975 gjorde man ett nytt försök (i New Jersey) med att spela in och ge ut en liveskiva men denna gavs aldrig ut överhuvudtaget. Live at Last var alltså länge det enda livedokumentet som fanns från Black Sabbaths klassiska era. Och det är ju egentligen inga större fel på skivan. Det är Black Sabbath med Ozzy (eller Ossie som det står på baksidan) i bra form när de, förmodligen fullproppade med kokain, plöjer sig igenom sina klassiska låtar. Snowblind, Sweat Leaf, War Pigs, Children of the Grave och, så klart, Paranoid som slutkläm.
Klassikerna åsido, mest iöronfallande är nog den över 18 minuter långa Wicked World. I praktiken betyder det 15 minuter jazzigt bedövande gitarrsolo. Vilket förvisso alltid är bättre än trumsolo men nog hade man kunnat klämma in Iron Man eller någonting annat där istället. Den supertunga Tomorrow's Dream och den härligt blyfotade Cornucopia visar sedan exakt var doomgrupper som Saint Vitus och Trouble hittade sitt sound. En tidig version av Killing Yourself to Live pekar slutligen ut den riktning gruppen skulle ta med sin kommande skiva, alltså den man beslutade sig för att spela in istället för att ge ut denna.
Är det någonting man kan klaga på är det att skivan avslöjar hur långt efter sina konkurenter Black Sabbath var vid tidpunkten. Deep Purple t.ex hade ju kort innan släppt Made in Japan och visat hur spännande och innovativa de kunde låta på konsert. Black Sabbath lät 1973 exakt likadant som de gjorde 1970.
Men de hade de ju Ozzy. Det blir ju liksom aldrig tråkigt med bindgalne Ozzy på scenen. Han gapar och härjar, skriker ”Allright now” och ”Let’s go fucking crazy” omvartannat och irriterar förmodligen Tony Iommi till vansinne. Bara en sån sak.
