Skivan spelades in hemma hos Willie i Austin och producerades av Buddy Cannon. Musiken är avskalad och intim och skönt befriad från kända gästmusiker. Huvudrollerna den här gången innehas helt och hållet av Willie och hans syster Bobbie Nelson på piano och låtarna är mestadels gamla tidlösa jazz-, swing- och countrystandards från syskonens barndom och uppväxt. De kompletteras som alltid av trummisen Paul English och Mickey Raphael på munspel, ingen Willie Nelson-skiva är ju riktigt komplett utan dessa två herrar.
Inramningen är två låtar av Erving Berlin, titellåten Let's Face the Music and Dance och Marie (The Dawn is Breaking) och precis allting däremellan är bra. Bäst är kanske den vemodigt vackra I Wish I Didn’t Love You So (ursprungligen inspelad av Betty Hutton) men även South of the Border (en hit för Frank Sinatra), I Can’t Give You Anything But Love (Louis Armstrong) och Shame on You (Spade Cooley) förtjänar att nämnas. Att Willie fortfarande också kan spela på sin Trigger får vi bevis på i två instrumentala stycken av idolen Django Reinhardt, Vous et Moi och Nuages, utomordentligt stilfullt framförda. Ska man gnälla på någonting så är det isåfall att Carl Perkins Matchbox känns ganska menlös i sammanhanget.
Sångrösten är dock inte alls är lika spänstig och elegant som förr. Den numera mer än vanligt vingliga och småtrötta rösten är dock rätt klädsam ändå, om man frågar mig, och sin unika frasering och personlighet har han ju kvar. Let's Face the Music and Dance är hur som helst en underbar skiva som direkt sorterar in sig bland Willie Nelsons bättre. Det är kanske inte Stardust, men det är det tusan inte mycket som är.
