Levitation ett dock ett ganska säkert kort. Hawkwinds tionde skiva är nämligen en också riktig tiopoängare. En av de bästa studioskivorna gruppen gjort, om man frågar mig (och det gör man ju). Skivan är emellertid mer känd för turerna runt besättningen. Vid tidpunkten för inspelningen var originalgitaristen Huw Lloyd-Langton tillbaka i gruppen (efter en sejour i Widowmaker), men man saknade istället sin sångare och låtskrivare Robert Calvert. Man saknade också en trumslagare. Någon kände någon som kände Ginger Baker från Cream och plötsligt var Baker med i Hawkwind. Men Baker och basisten Harvey Bainbridge råkade genast i luven på varandra och Baker försökte i smyg kuppa in sin kompis från Cream, Jack Bruce, istället. Det slutade med att Bainbridge, på uppdrag av gruppen, gav Baker foten. "Världens bästa trummis har fått sparken av världens sämsta bassist" skrek den sedvanligt balanserade Baker till media.
Nåväl, hur låter det då? Jo, det låter överraskande bra. Det är långa utsvävande instrumentella passager och lekfulla arrangemang. Gitarrer och elektronik blandat och inte en saxofon i sikte. Musikaliskt är det tajtare än någonsin, speciellt rytmsektionen, trots att trummisen och basisten alltså hatade varandra, och produktionen är kristallklar. Mest känd är titellåten, men även Motor Way City, Dust of Time och Who's Gonna Win the War tillhör klassikerna som jag tror alla Hawkwind-fans värderar högt. Mina favoriter är annars de skönt lediga instrumentala bagatellerna, World of Tiers och Space Chase, som båda låter som någonting som jammats fram mellan allt det övriga, vilket de förmodligen också har.
Perioden runt Levitation brukar betraktas som en bra tid för Hawkwind. De fortsatte att göra fler bra skivor och inom kort var även knäppgöken med saxofonen, Nik Turner, tillbaka på moderskeppet, om än bara för en kort period. Men det är en annan histioria.
