Det var alltså ett ganska sargat boogieband som gick in i studion för att spela in en ny skiva, nu med den väldige Bob Hite, The Bear alltså, som ofrivillig styrman. Med sig hade de Joel Scott Hill som ny gitarrist och Little Richard. Just det, den Little Richard! The self-proclaimed Architect of Rock and Roll. Av någon anledning tyckte någon att man borde para ihop Canned Heat med Little Richard, kanske för att samarbetet med John Lee Hooker blev så lyckat året innan. Hur som helst, den charmiga Rockin' with The King blev en framgång och sålde en hel del singlar. Skivan i övrigt är det lite si och så med. Det märks tydligt att gruppen fått anstränga sig lite extra för att få ihop material. Det är väldigt splittrat och endast korta stunder påminner det om fornstora dagar.
Det första som möter en är en sångröst man inte alls känner igen. Det är Joel Scott Hill som troligtvis fått direkt gensvar för kravet om att få sjunga minst en egen låt på skivan, den ganska tråkiga Sneakin' Around. Nåväl, lika bra att få skräpet avklarat först. Kanske någon tänkte. Det blir bättre sen.
Två instrumentala låtar följer, Hill’s Stomp och I Don't Care What You Tell Me, varav den senare låter som en bakvänd Going Up the Country komplett med flöjt, men av naturliga skäl utan Alan ”Blind Owl” Wilsons nasala stämma
Tre låtar har sedan The Bear på sång och de är egentligen först här som Canned Heat börjar låta som Canned Heat. Long Way from L.A är skivans bästa låt och andra singel, med aggressivt gitarrsolo av Henry Vestine och skönt gung på trummorna (alltid Fito de la Parra). Cherokee Dance och Utah är också ganska roliga i samma anda som t.ex den klassiska Fried Hockey Boogie.
Summa summarum, Historical Figures and Ancient Heads är inte min favoritskiva med Canned Heat (det är Live at Topanga Corral för den som frågar). Två-tre låtar platsar kanske på en samling, men resten kan man både ha och mista.
