Uncle Tupelo: Still Feel Gone (1991)

Man kan undra hur världen hade sett ut utan Uncle Tupelo. Förmodligen hade den sett nästan exakt likadan ut. Nästan exakt. För utan Uncle Tupelo hade vi inte haft vare sig Wilco eller Son Volt, Jeff Tweedy eller Jay Farrar. Vi hade inte haft, på gott och ont, ”No depression-country”, begreppet som myntades efter Tupelos första skiva och som väglett generationer av alternativ countrymusik. Och vi hade definitivt inte haft skivor som Still Feel Gone. Världen hade helt enkelt varit snäppet tråkigare. Är man det minsta intresserad av countryrock, eller rockmusik överhuvudtaget, behöver man äga minst en skiva med Uncle Tupelo.
     Uncle Tupelo (namnet är en hyllning till Elvis) bildades av de tre skolkamraterna Jay Farrar, Jeff Tweedy och Mike Heidorn i Belleville i Illinois. Det råder ingen tvekan om att Farrar redan från början var gruppens obestridde ledare och visionär. Han var 16 år när gruppen bildades, 24 år när de gav ut sin första skiva No Depression, men lät redan som att han levt för evigt, genom världskrig och depression och svält. Hemma hos Farrar hette husgudarna Johnny Cash och The Clash, The Carter Family och Sex Pistols. No Depression kom att bli den nya unga ”alternativa” countrymusikens mest inflytelserika skiva.
     Uppföljaren Still Feel Gone är den första skivan som innehåller helt egna låtar. De flesta verkar anse att det är den svagaste av de fyra skivor som trion mäktade med, men i mina öron är det den klart bästa. Inspelad på 17 dagar är det som förväntat en blandning av garagerock och country, akustiska gitarrer och rundgång om vartannat, men det egna låtskrivandet har mognat avsevärt jämfört med den första skivan. Jay Farrar fortsätter på den inslagna vägen där Gram Parsons och Neil Young färdats innan honom. Som butter och introvert låtskrivare med luggen över ögonen tillhör Farrar genrens allra främsta, vilket han bevisar med all önskvärd tydlighet i jordnära och sorgmodiga låtar som Looking for a Way Out, True to Life, Fall Down Easy och den fina Still Be Around. Låtar så omedelbara att de känns som gamla bekanta redan första gången man hör dem.
     Jeff Tweedy vill förstås inte vara sämre och tar här ett jättesteg framåt som låtskrivare. Skivans första låt, den krutbestänka och intensiva Gun, sitter som en spark på känsligt ställe. Hård och effektiv är även D-Boon, hyllningen till Dennes Boon, den hädangångne sångaren i Minutemen, medans Cold Shoulder låter som början till Wilco.
     Vad som egentligen orsakade att Uncle Tupleo till slut splittrades 1994 är höjt i dunkel. Man kan anta att sprickan mellan Tweedy och Farrar till slut blev så gigantisk att det inte fanns något annat val än att gå skilda vägar. Farrar bildade alltså Son Volt medans Tweedy tog det som blev kvar och spikade ihop Wilco. Om man lyssnar på dessa gruppers respektive skivor förstår man ganska snabbt varför de två låtskrivarna inte ens kan vistas i samma rum längre. På Still Feel Gone passade pusselbitarna ihop fortfarande och resultatet blev därför också i särklass.