Fast egentligen var det ju aldrig någon debutskiva. Missouri-födde Sheryl Crow gjorde sig ett namn som körsångerska för bl.a Don Henley och Michael Jackson och tack vare det fick hon spela in sin första skiva med en anonym samling studiomusiker. Skivan blev emellertid så blek och tandlös att man kom överens om att kasta den direkt i soporna (där bootleggare givetvis hittade den). Istället föstes sångerskan ihop med en mindre samling musiker som gick under namnet Tuesday Music Club. Från början var det tänkt att bara vara en grupp där Sheryl ingick som sångerska men skivbolaget tyckte annorlunda och smetade upp Sheryls namn med stora feta bokstäver på skivor och affischer. Det hela slutade i en infekterad strid i media där musikerna beskyllde sin frontfigur för att bara utnyttja dem för att göra sig ett eget namn. Allting finns beskrivet i plågsam detalj i boken No Fool to This Game. Jag har inte riktigt orkat sätta mig in i turerna, det var någonting med författaren John O'Brien också.
Nog om det. Tillbaka till den mysiga soffan på Tuesday Night Music Club. Här är det omöjligt att inte charmas av den avslappnade och trivsamma atmosfären. Stundtals låter det som att man lekt fram musiken. Jag kan kanske känna att senare skivor, t.ex den ypperliga Wildflower från 2007, är starkare och mer personliga helheter, men ingen kan skryta med en så lång rad självklara hitsinglar som Tuesday Night Music Club. Här finns ju fler hits än vad de flesta andra artister får ihop under en livstid. Singeln som definitivt fick världen att kapitulera var förstås All I Wanna Do och jag kan tänka mig att den låten är för Sheryl Crow vad t.ex Heart of Gold är för Neil Young. En bagatell, varken typisk eller speciellt bra, men en låt publiken kräver att få höra. Varje kväll. År efter år.
Bästa låtarna är istället Run Baby Run och den själfulla I Shall Believe. Båda är utmärkta redan här men får ytterligare dimensioner live när sångrösten ges rejält med utrymme. Märkligt nog känns det som att Sheryl fortfarande är underskattad som sångerska, men få kan som hon så naturligt växla mellan blues, soul, rock och country. Lika obehindrat behärskar hon gitarr, bas, pedalsteel, piano, orgel, dragspel, fiol, munspel, klarinett och flöjt. Är man gammal musiklärare så är man.
Fler låtar värda att nämnas är Leaving Las Vegas, Can’t Cry Anymore, Strong Enough… Äsch, jag kan lika gärna räkna upp hela rasket. We Do What We Can, Solidify, The Na-Na Song, No One Said it Would Be Easy och, förstås, We Do What We Can. Det finns helt enkelt ingenting dåligt. Låten med den bästa titeln, Volvo Cowgirl, får man dock leta efter på singel-baksidor, precis som en cover på Led Zeppelins D'Yer Mak'er på dragspel.
Tuesday Night Music Club är en tidlös skiva man alltid kan ta fram och bli på bra humör av. Det måste få räcka så.
