The Kinks: Live at Kelvin Hall (1968)

Och nu dags för lite mer ohämmad hyllning. The Kinks. Live at Kelvin Hall i Glasgow. En fantastisk skiva. Det låter för jäkligt. Det går knappt att höra musiken för publikens vilda skrik och oväsen. Men herrejösses vilket drag det är. Vilken stämning. Jag älskar varenda sekund av eländet. Inledningen är rafflande värre. Dave Davies leker lite med gitarren, Pete Quaife fingrar nervöst på basen och Mick Avory kan inte hålla trumstockarna i styr en enda sekund längre när Ray Davies, med stans lurigaste flin, utropar ett ”Oh baby I feel good”. Pang. Festen igång. Till the End of the Day. Stämningen är på topp och publiken är skogstokig. Inte många grupper hade bättre låtar än The Kinks under den här tiden och här radar de upp det bästa de hade. I'm on an Island, A Well Respected Man, Sunny Afternoon, Dandy, Come on Now… och You Really Got Me. Det riffet går inte av för hackor. Sedan avslutar de med ett medley bestående av Milk Cow Blues, temat till tv-serien Batman och So Tired of Waiting for You. Jag bryr mig inte om att ljudet är förskräckligt. Jag bryr mig inte om att det spelas lite slarvigt och jag bryr mig inte om att man trixat lite i studion efteråt. The Kinks Live at Kelvin Hall är en av de festligaste skivorna jag har.