USA-turnén 1973 var Neil Youngs första egna arenaturné och det började bra. Gitaristen Danny Whitten dog av en överdos redan på repetionerna innan turnén och övriga i turnébandet gick ut i strejk för att de ville ha mer betalt. Musiker fick bytas ut, Neil var på uselt humör från första stund till sista och David Crosby och Graham Nash fick kallas in som extra vokala resurser när Neil så småningom också tappade rösten. Allt detta hörs på den här skivan. Har man hört en del bootlegs från turnén så vet man att inte alla spelningar var katastrofala, tvärtom så var det en kommersiell framgång, men Neil har ju som vanligt valt att inte plocka med någonting av det. Att ge ut någon uppföljare till succéskivan Harvest fanns förstås inte på kartan. Time Fades Away består bara av helt nya låtar i blodiga och påträngande versioner fulla av ilska och frustration. För de som väntade sig mer av Harvest och Heart of Gold måste Time Fades Away ha känts som en spark rätt i skallen.
Neil går ut hårt med orden ”Fourteen junkies too weak to work” och sedan trummar dekadansen på. Det är rå och oborstad garagecountry med pedalsteel och piano långt fram i ljudbilden. Bandet Stray Gators, med den vresige pianisten Jack Nitzsche i spetsen, är stundtals rejält svajjigt men gör sitt bästa för att följa efter en oberäknelig sångare som spottar ur sig en Yonder Stands the Sinner så att gitarrsträngarna ryker och rösten spricker. Den bästa och mest kända låten är Don’t Be Denied, en av ovanligt många referenser till uppväxten i Kanada, där vapendragaren Ben Keth spelar moloken pedal-steel så att man får gåshud. När man avslutningsvis kungör Last Dance känns det verkligen precis så. Time to go. No time left to say goodbye. När rundgången ebbar ut är Neil redan på väg mot någonting helt annat.
Mitt i alltsammans finns tre pianoballader inkvoterade - Journey Through the Past, Love in Mind och The Bridge. Jag ska erkänna att jag vanligtvis brukar hoppa över dessa, inte för att de är dåliga utan helt enkelt för att jag inte känner att de passar in i den högljudda och apokalyptiska omgivingen. Ytterligare en låt, en dånande elektrisk Last Trip to Tulsa, fick inte plats och placerades på singelbaksidor.
Neil Young själv har sagt många gånger att Time Fades Away är den sämsta skivan han har gjort. Det är förstås en överdrift men en förståelig reaktion. Skivan markerade början på det som fans brukar kalla för Neil Youngs "mörka period" och är en osminkad och uppriktig dokumentation över var Neil befann sig precis just då, i början av 1973. Det är inte snyggt och det är inte vackert men som tidsdokument är Time Fades Away omistlig och alldeles alldeles nödvändig.
