Sheryl Crow: Be Myself (2017)

Det trodde man kanske inte, att tjejen med det enorma håret som 1988 sjöng duetter med Michael Jackson inför hundratusentals gallskrikande fans, fortfarande 29 år senare skulle stå på scen på egen hand och utan några som helst tecken på vägs ände. Men där fick man för det. För nu sitter man här med hennes nionde skiva och konstaterar dessutom att det är den bästa på många år. Inte illa pinkat.
    Dock, det måste man ju ändå erkänna, de senaste åren har det känts som att den gamla musiklärarinnan från Missouri har tappat lite spets och skärpa. Musiken har lite för ofta varit utslätad, trygg och ofarlig, varken hackad eller malen. Superproffsigt hantverk, javisst, men färglöst. Jag förstod heller aldrig varför det gjordes så stor grej av att förra skivan, Feels Like Home, lät som country. Det lät ju precis som det alltid har gjort, bara med en bild med cowboyhatt på baksidan. När artister dessutom säger att de ska gå tillbaka till rötterna, tillbaka till stilen på de första skivorna, så brukar man ju automatiskt dra öronen åt sig. Skivans titel (Be Myself), de svartvita omslagsbilderna och den apsnygga produktionen signerad Tchad Blake visar också att man sneglat tillbaka väldigt mycket på den andra och den tredje skivan, även om det snarare är den lekande och spontana känslan från Tuesday Night Music Club som infinner sig. Men det är ingen fara på taket. Be Myself är ingen imitation av gamla framgångar. Sheryl Crow har helt enkelt bara letat sig tillbaka hem igen efter ett antal ganska förvirrade utflykter.
    Låtarna då. Ingen skiva är bättre än sin öppningslåt, var det någon som skrev. Jag vet inte hur det är med den saken, eller vem som skrev det, kanske det bara var jag själv i en recension av Sheryl Crows andra skiva. Öppningslåten här heter iallafall Alone in the Dark och har en refräng som är omöjlig att stå emot. Och så är det med resten av skivan också. Toppenlåtarna avlöser varandra och det finns faktiskt inte någonting som gör mig besviken. Kanske är det fortfarande lite tryggt och ofarligt på vissa håll och man hade kanske önskat lite tuffare gitarrer någonstans men man kan knappast klaga när samtliga låtar sitter som en sportmössa. Strangers Again, Halfway ThereRest of Me, Alone in the Dark och Long Way Back, för att nämna några, är det bästa Sheryl Crow har spelat in på över tio år. Och, jodå, branschens bästa sångröst har hon fortfarande kvar. Ingen auto-tuning här inte.
    Favoritlåten, även om jag nästan skäms för stt säga det, är annars den smittande och trallvänliga bagatellen Woo Woo. Den ligger sist på skivan och passar nästan inte in med resten, men påminner lite om den gamla The Na-Na Song och visar kanske mer än något annat att Sheryl Crow tycker det är ganska roligt att spela in skivor igen. Synd bara att omslagsbilden är så tråkig den här gången också.