Blue Cheer!
Vilka som var först med att spela heavy metal går nog aldrig att avgöra, men bland de första var i alla fall Blue Cheer. Trion som spelade så högt att de var tvungna att spela in sina skivor utomhus.
San Franciscos Blue Cheer slog igenom med en inspelning av Summertime Blues som blev en topphit och också inleder gruppens första och enda riktigt bra skiva, Vincebus Eruptum. Skivan innehåller bara sex låtar (tre på varje sida) och drygt 30 minuter speltid, men det räcker bra. Volymen är öronbedövande. Och det är tungt. Tyngre än Leslie West. När Summertime Blues, Parchment Farm och Second Time Around kommer mullrande ut ur högtalarna låter det som en jordbävning. Ett monster som trasar sönder allt i sin väg och lämnar efter sig tinnitus och hörselskador som souvenirer. Oslagbart tungt och skönt. Men är det heavy metal? Kanske inte. Begreppet fanns ju knappt ens 1968 (förutom i en Steppenwolf-låt). Egentligen är det bara primitiv bluesbaserad rock'n'roll, en blandning av Mountain och Jimi Hendrix, fast spelad vansinnigt högt.
Det lossnade heller aldrig riktigt för Blue Cheer. Volymen sänktes redan till den andra skivan, Outsideinside, men då hade tåget redan gått och gruppen blev bara en anekdot i rockens historia. Kända som trion som spelade så högt att de var tvungna att spela in sina skivor utomhus.
