Ladies and gentlemen, boys and girls, cowboys and indians... Please welcome Miss Emmylou Harris and the Hot Band!The Hot Band var Emmylou Harris kompband under många år och bestod ursprungligen av musiker som hon ärvt från Gram Parsons, som i sin tur fått dem från Elvis Presleys Taking Care of Business-band. Musikerna i The Hot Band kom och gick under hela 70-talet och sättningen som figurerar på skivan Last Date är kanske inte den mest namnkunniga. Bara trummisen John Ware är kvar från första upplagan.
Last Date är Emmylou Harris första liveskiva. Efter en serie skivor som medvetet närmat sig mer traditionell country och bluegrass så signalerade Last Date en återgång till den blandning av country och rock'n'roll som färgat de första skivorna (t.ex Elite Hotel). Det är ju också så Emmylou gör sig bäst om man frågar mig, även om det också inneburit att hon aldrig riktigt accepterats i Nashville. Vilket är lite märkligt. Få artister har ju som Emmylou förvaltat den traditionella countrymusiken så väl, för att inte tala om arvet efter läromästaren och ikonen Gram Parsons.
Valet av låtar på Last Date (namngiven efter en låt av Conway Twitty) är lika omväxlande och smakfullt som vanligt. Skivan öppnar i toppentempo med Hank Snows I'm Movin' On. Sedan följer Merle Haggards It's Not Love (But i's Not Bad) och en version av Everly Brothers So Sad (to Watch Good Love Go Bad) så betagande att man vill gråta. Egentligen behöver man inte skriva mer, för ren countrymusik blir knappast bättre än så här. Men det fortsätter ju, med ljuvliga versioner av Bruce Springsteens Racing in the Streets, Neil Youngs Long May You Run och en grym version av Carl Perkins Restless där det supertajta bandet ges rejält med utrymme. I Rodney Crowells frånvaro stegar sedan gitaristen Barry Tashian fram som duettpartner i We'll Sweep Out the Ashes in the Morning, en låt som Emmylou tidigare spelat in med Gram Parsons. Efter ytterligare ett par Parsons-låtar rundas det sedan av med en entusiastisk version av Buck Owens Buckaroo där Emmylou till sist byter ut den akustiska gitarren mot en elektrisk.
Som om det behöver sägas är Last Date en underbar skiva, full av spelglädje och helt enkelt underbara låtar. Men som jag tidigare skrivit rörande skivan Evangeline så är allting som Emmylou Harris spelade in med dåvarande maken och producenten Brian Ahern fantastiskt bra. Det behöver man inte ens gilla country för att höra. Jag skulle alltså utan svårighet kunna skriva om samtliga elva skivor de gjorde tillsammans (och kommer kanske att göra också). Det blev dock bara ytterligare en skiva, White Shoes från 1983, innan elden slocknade. Den tar vi en annan gång.
